"Andlöst gripande, lysande Malmsjö i ovanligt levande Beckett-föreställning!" Så skriver Leif Zern i sin recension av "Krapps sista band". Dramaten (DN 15.10.). Zern "tvivlar inte på att Malmsjö hade varit en lysande Krapp för tio år sedan" men är inte "säker på att det hade blivit en lika förlösande och gripande Krapp som i Karl Dunérs uppsättning i Målarsalen på Dramaten.

Marie Göranzon, aktuell med boken "Vrålstark och skiträddt"  berättade nyligen att hon var mycket bättre nu än när han var ung, vilket Ingmar Bergman hade föruspått. Hon är självklart fullt verksam på både Dramaten och Stadsteatern..

Björn Wiman skriver om Sven-Bertil Taubes (82) nya album "aldrig har han befunnit sig så nära den äkta smärtan, aldrig har han visat sådan ömhet inför livets orättvisa, aldrig har han varit så medveten om dödens närvaro i de klämtande klockorna" (DN 21.10.)

"Kulturen är ingenting utan sina veteraner" anser Jens Liljestrand i sin krönika i Expressen (8.10.) och menar att seniorernas roll som kulturbärare förtjänar mer uppmärksamhet. "I ett stressigt och sönderdigitaliserat arbetsliv är det bara de gamla som hinner läsa, studera och tänka" fortsätter han och jag undrar vilka konsekvenser det blir för ett samhälle när snart ingen orkar skriva fler än 140 tecken, än mindre tänka efter innan hen skriver. 

Är då de här exemplen bara undantag från regeln? Ingalunda, enligt modern hjärnforskning finns belägg för att åldrande hjärnor utvecklas vidare under gynsamma förutsättningar, kanske en regissör som Karl Dunér med extra bra känsla och blick för äldre skådespelares förmågor.

Så - alla vi andra ska sträcka på oss, ta plats, fortsätta att lära oss och engagera oss i sådant som gör livet meningsfullt.  

Moderna tider - strålande tider!

Du är placerad i kö. Du har plats 68, beräknad väntetid är 25 minuter.

Dalens vårdcentral. Kön är fulltecknad. Vg ring senare!

Du har kommit till Dr …. Jag är inte i tjänst idag utan hänvisar till …

Min telefontid är 9.00 -9.30  (nu är det 9.10 men ingen svarar)

Du har kommit till kundtjänst XY. Vg knappa in din ditt fullständiga personnummer, kundnummer, kod, registreringsbevis etc…

Du vet väl att du alltid når oss på www.Telia.se

Så låter det numera på samtliga inrättningar som är till för oss medborgare/kunder. Vi betalar för deras tjänster/produkter! Det talas mycket om kundorienteringen som tycks definieras som att vi betalar – de är tillgängliga när det passar men vi ska vara tillgängliga när som helst!

Den marknadsledande teleoperatören har ännu efter en månad inte lyckats åtgärda felet, nämligen leverera fast telefoni. Istället får jag ständiga sms ”vi har utfört arbete på din operatörs uppdrag” eller ”Ny teknikertid för felsökning är bokat …. Det är viktigt att du är på plats” och sedan ”Vg klicka på länken för kundundersökningen”.

Telefonen förblir stendöd!

 Nu har jag tröttnat och vill säga upp samtliga abonnemang  - då inträffar nya problem:

Helt plötsligt går det inte att säga upp abonnemangen på den eminenta hemsidan. Det ska göras på telefon. Se ovan ”Du är placerad i kö…”

Följaktligen går jag till den fina butiken på Kungsgatan där man förut haft en servicehörna för råd och hjälp med ”att komma igång…”

Nu är detta ersatt med en Samsung-hörna där jag kan fika för femkrona och lära mig att betala med ”Samsung”. Jag vill inte fika - jag vill säga upp mig!

Jag går till den vackra unga kvinnan vid kölapparna som frågar vad de kan hjälpa till med:

Jag vill säga upp samtliga abonnemang…

Vänligt leende ”tyvärr det kan jag inte göra. Det måste du göra på telefon. Moment 22.  Kafkas byråkrati på den gamla onda tiden i ny skepnad!

Men tjejen kan hjälpa mig att boka en tid då Telia kan ringa mig. Bingo. Så gör vi!

Nu lyckas jag säga upp bredbandet och den fasta telefonin. Men det går inte att säga upp mobilen – ”det är ett företagspaket. Jag kan bara säga upp privata abonnemang.”

Jag berättar att ”detta är sedan fem år ett privat abonnemang som jag har meddelat minst 5 av dina kollegor när jag avvecklade mitt företag för fem år sedan! Nu får du hjälpa mig att säga upp rubbet och jag berättar om alla turer i raketfart!”

Nu kopplas jag äntligen till en person som tar sig tid att lyssna på eländet och effektuerar uppsägningen- dock inte utan att ändå försöka ha mig kvar som kund. Men nu är det kört.

Jag lägger också till att jag har betalat fakturan för en tjänst som ni inte har levererats – om jag inte betalar så skickar ni inkasso på mig, alternativt att jag sitter i nya köer. Även detta skulle åtgärdas utan problem för mig. Så det går ju men det tar tid för dem!!!

Stoppa den nya världen – jag vill hoppa av. Jag som ändå var så positiv till den nya tekniken som ”skulle ge vingar åt människors förmåga” enligt en statlig utredning från slutet av 90-talet men tekniken har gjort oss till knapptryckare och offer för fartblinda idioter som har lyckats införa den förhatliga Taylorismen igen dvs arbetsdelningen (se Chaplins film Moderna tider) - så varje person i kundtjänst och liknande funktioner kan och får bara utföra en liten del av helheten så arbetsuppgiften effektiviseras in absurdum för att det lönar sig bättre.

Det är du som betalar med din tid och dina pengar - vill du det? 

Jag har skrivit en bok med titel ”På väg – en tanke och erfarenhetsbok i livs- och karriärplanering” som handlar om mina mångåriga erfarenheter som coach för ett stort internationellt internetförlag, utmärkta möjligheter att nå ut med budskapet till nya grupper. I förlagets riktlinjer för skrivprocessen ingick att man skulle använda många länkar, helt i enlighet med den nya medialogiken. Fint - tänkte jag - då får jag tillfälle att kommunicera nya kunskaper och insikter från EU-projektet om coaching som finns publicerade på nätet, www.anse.eu/ecvision/products. 

Förlaget önskar att man skriver blogginlägg för att väcka intresse för boken. Marknadsföring helt enkelt. Så jag skriver ett inlägg med angeläget innehåll efter konstens alla regler för bloggar som jag har lärt mig tidigare, trodde jag.

Men då dimper förlagets guidelines för blogginlägg (enligt Googles Search Engine Optimization) på 3 A4-sidor som i minsta detalj föreskriver hur jag ”rekommenderas” skriva, ned i min inkorg. Jag förstår ju att det behövs regler för att hindra olämpliga inlägg med tanke på den undervegetation som finns på nätet men – att anpassa mig till dessa regler upplever jag som tvångströja som blockerar mig totalt.

Jag skriver till förlagets kontaktperson att det inte blir ett inlägg som jag motiverar med att jag ingalunda är en gammal stofil och negativ till nya medier. Jag tillhör tvärtom de ”early adapters” (jag har tillsammans med några framstående IT-pionjärer utvecklat flera interaktiva verktyg för personlig utveckling, hade e-mail redan 1994 och internet 1995 när termen ”Interaktiva motorvägar” upptäcktes av DN).

Jag har alltså följt utvecklingen med stor nyfikenhet och då ser jag att de fantastiska möjligheterna med nätet har betydande baksidor – vi ersätter de gamla auktoriteterna och begränsningarna med nya auktoriteter och begränsningar:

Vi blir beroende klickare, knapptryckare, twittrare, delare och surfare utan att ens reflektera över tillståndet. Vi blir fullständigt vilsna och tappar styrfarten i vardagen när datorn strular, bankens servrar ligger nere etc .

Vi följer absurda regler för att vara till lags och hänga med i utvecklingen.

Lilla jag kan självklart inte påverka Google men jag har frihet att välja hur långt jag vill följa med eller när jag vill avstå. Det borde vi kanske göra oftare!

Året var 1995 när en statlig utredning med den fantastiska titeln ”IT ger vingar åt människors förmågor” startade. Vad hände med den? Ambitionerna borde väl vara högaktuella?  

(Kom: Förlaget accepterar mitt inlägg och ber mig skriva flera! 1:0 för mig)

 Förra inlägget "Bäst före även i föreningen" var tydligen ett ämne som många kände igen sig i - både sig själva eller "de andra" i föreningen. Sällan har så många i min bekantskapskrets spontant kommenterat inlägget. Även till tidskriften Senioren kom två kommentarer som finns införda här på bloggen, se nedan. Det spelar ingen roll om man är aktiv i bostadsrättsföreningen, politiska-. eller intresseförening av olika slag, erfarenheterna är liknande. Men varför håller vi på, varför avgår vi inte - det måste ju gå att förändra - om man vill!

Den gemensamma nämnaren i kommentarerna är alltid att "de andra" är problemet! En insändare anser att de maktfullkomliga är mobbare som ingenting biter på.

I min krönika, som var svaret på ett brev, har jag velat förklara olika tänkbara orsaker till förhållningsätt som man retar sig på och väcka förståelse för att vi alla kan behöva tillägna oss litet självinsikt och fundera på motiven för vårt engagemang. Då kan vi kanske bidra till det gemensamma arbetet på ett konstruktivt sätt.

 Visst finns det hopplösa fall som man inte når och då får man ta "sin Mats ur skolan" eller säga ifrån att man inte accepterar situationen men de flesta vill ändå väl.

En person ser valberedningen som nyckel till problemets lösning, dvs man kan själv ställa upp i valberedningen, utbilda sig och initiera förändringar.

En god vän berättade om allt det roliga hon gör i sin förening samtidigt om hon modigt säger ifrån. Konflikträdd får man inte vara, säger hon.

En föreningserfaren och mycket luttrad vän berättade om det roliga arbetet i en hembygdsförening som har fått många nya medlemmar tack vare sitt utåtriktade arbete - de har jätteroligt i styrelsen och är mycket kreativa - det syns och ger konkreta resultat. Se där!

Hej!

Jag har länge velat skriva om detta känsliga ämne. Jag är med i flera föreningar och sitter i styrelsen i några av dem, både nytto-föreningar som bostadsrättsföreningen och mer intresseinriktade. Problemet är att några personer i ledande ställning inte längre bidrar på ett konstruktivt sätt av olika skäl. De har blivit maktfullkomliga, är emot förändringar, dominerar för mycket.

Hur kan man hantera sådant, inte kan man säga till men de här personerna tycks inte själva inse hur de påverkar stämningen, att vi andra inte trivs och vill hoppa av. Valberedningen är också ganska passiv.

Finns det en lösning?

MH

Hej. Tack för ditt brev. Problemet du tar upp är föreningslivets gissel som många har erfarenhet av.  Det finns givetvis inte någon given metod till lösning och det kan ju finnas olika skäl till att det blir så.

Den vanligaste anledningen som oftast åberopas, inte minst av valberedningar, är att ”det är ingen annan som vill ställa upp”. Det är inte så många som frivilligt vill ta på sig ansvaret, arbetet, tiden och allt besvär med förtroendeuppdrag. Ärligt talat, det är ju inte så enkelt att få en grupp eller styrelse att fungera när det finns olika uppfattningar och viljor. Man ser oftast bara sin egen roll och sina egna intressen.

Föreningslivet drar ofta till sig människor med ett starkt engagemang för en sak eller en vision av ”hur saker och ting bör vara och skötas.”

När det sedan gäller oss årsrika personer söker vi oss till nya sammanhang efter arbetslivet och då är föreningslivet självskriven. Nu har vi äntligen tid att engagera oss, en ny arena att verka.

Några tar sig an den nya rollen med stor energi, kanske särskilt sådana som haft en ledande position tidigare, blir väldigt drivande och glömmer att reflektera över hur deras beteende påverkar de andra. Man vill ju så väl, har så mycket kompetens och erfarenhet.

”Känn dig själv” står det på platsen där man i antiken tillfrågade oraklet i Delphi. Tyvärr är förmågan till självinsikt och reflektion inte speciellt välutvecklat hos många. Ögonen ser allt utom sig själva. 

Alltså behöver vi hjälp att få återkoppling på hur vi uppfattas av andra. Haken är att feed-back som inte är önskad och efterfrågad fungerar sällan. I arbetslivet kan en mentor ge sådan hjälp eller också i välfungerande utvecklingssamtal mellan medarbetare och chef där man har tillfälle att be om feed-back på ”hur fungerar jag och på vilket sätt kan jag utveckla mig och bli bättre?” 

Man kan be en person, en god vän eller annan som man har förtroende för och vars omdöme man litar på om feed-back. Det är viktigt för oss som blir äldre att vi uppmärksammas på negativa förändringar så vi inte blir några surgummor eller gubbar. 

Men hur kan du bidra till att få de här personerna att fundera i dessa banor? Vad kan ni andra i styrelsen göra utom att ni pratar om problemet när vederbörande inte är med?

Kanske kan ni i god tid inför årsmötet ha en öppen diskussion i styrelsen med frågor som

• Vad fungerar bra/mindre bra i styrelsen?
• På vad sätt kan vi förbättra arbetet? Vad kan jag själv göra?
• Behöver föreningen mig eller är det jag som behöver föreningen? Bäst är förstås om behovet är ömsesidigt.
• Vad driver mig, hur kan mitt engagemang bäst komma till uttryck – är det själva styrelsearbetet eller kan jag bidra på annat sätt? 

Du som har erfarenhet av föreningslivet har kanske råd och tips hur man kan göra? Skriv gärna och berätta!

Seniormässan 2015 - Jag ser resor, resor och ännu fler researrangörer bland utställarna som totalt dominerar mässhallen. De skymmer sikten för ett fåtal hälsoerbjudanden, boendealternativ och pensionärsorganisationerna. Vilken skön ny värld för oss seniorer, pensionärer eller oss mogna människor, årsrika, mappisar eller WOP ( = wealthy older people) som enligt Amelia Adamo är den nyaste termen vars sanningshalt säkert många har avvikande synpunkter på.

Visst, Amelia har alltid haft näsa för trenderna och nu när hon från scenen berättar om den tysta revolutionen som pågått under de senaste tio åren så ser man onekligen att det har hänt en hel del, utställningen på mässan bekräftar det.

Många fler 67åringar arbetar fortfarande, en av fyra driver företag. Intressena är hälsa, resor, litteratur, att plugga. Borta är tanten med smörgåstårtan som centrum i livet. Och det bästa av allt: vi känner större lycka i livet än de unga som har alltför många krav på sig trots att vi äldre fortfarande rycker in och hämtar på dagis!

Är bilden sann? Det förefaller som att mycket av det Bodil Jönsson beskrev i boken "När horisonten flyttar sig" och argumenterade för från samma scen på Seniormässan 2011 faktiskt har inträffat eller åtminstone är på god väg att hända: att vi mogna årsrika människor är aktiva personer som tar del i samhällslivet och vars erfarenheter och kunskaper tas tillvara! Eller? 

Hur stämmer bilden med personerna i Inger Alvéns nya bok "Berör mig, berör mig inte". Alvén väjer inte för sjukdom och död och åldrandets mindre behagliga sidor. Med stigande irritation läser jag om den missnöjda Gunnel som tycker synd om sig själv och väntar på att något ska hända, pösmunken och änklingen Laurence utan ett uns av självinsikt, beskäftiga Bitte för att inte tala om bortskämda egotrippade Bea. Usch, jag värjer mig och vill inte läsa vidare men - Inger Alvén har alltid ett ärende, det vet hennes läsare. Hon har absolut gehör för sådant som rör sig under ytan, alldeles oavsett rådande trender. 

Så även här, ingenting är som det ser ut som och ingenting blir som läsaren tror. Nog har vi alla träffat på Gunnel och Laurence eller tänk - om det finns en surkart eller en stroppig gubbe som bygger luftslott även inom oss själva ibland fast vi lyckas dölja det väl? Hur uppfattas vi av andra och vilka sidor visar vi utåt? Förändring är möjlig även för sådana som Gunnel och Laurence men den kan sitta långt inne för somliga.

Hemligheten är som alltid - du måste själv ta första steget.

Amelia avslutade med att citera en fransk psykolog som föreslagit att vi ska sätta in en bild på oss själva som barn i mobilen och konstatera" vilken fantastisk resa jag har gjort". 

Där möter vi Tranströmers dikt om årsringarna - att det inom oss finns alla våra åldrar som ett träd har sina årsringar. Vilken skatt av livserfarenhet. 

Nu har jag satt in en bild av mig själv i mobilen, gör det du också och tänk med Tranströmer:

"Skäms inte för att du är människa, var stolt. Inom dig öppnar sig valv bakom valv oändlig. Du blir aldrig färdig och det är som det ska."  (1989) 

Hur tänker du kring detta och hur hanterar du de objudna gäster som bor inom dig?

Maila gärna till www.veteranen.se eller till mig på a.messel@telia.com

Jag har medverkat i EU-projektet EC-Vision inom ramen för Life Long Learning Progarmmet som nu är avslutat och har resulterat i intressanta rapporter som kan ses som kvalitetsäkring av handledning och coachning. Läs här!

• Vad vet du om coachning?
• Vad borde du, chefer och HR veta om saken?
• Vad får man ut av coachningen och vad kan man förvänta sig?
• Hur fungerar det i praktiken – för vem och i vilka situationer?
• Hur väljer man ”rätt” coach?
• Hur säkerställer man coachens kompetens?

Samtal med erfarna HR-chefer visar att de kontaktar sitt nätverk eller företag inom branschen när det har behov av stöd i form av en coach i organisationen/företaget. De väljer lämplig coach genom att intervjuar några personer med lämplig akademisk utbildning, erfarenhet och kollar noga om vederbörande har genomfört professionelle insatser i praktiken.

De tillfrågade medger också att de pga stor arbetsbörda sällan har tid för en noggrann analys av sina behov eller lära sig mer om området genom att ex läsa böcker och rapporter.

Det här angreppssättet kan säkert fungera väl för erfarna chefer/HR-specialister men helt uppenbart finns det utrymme för förbättring. Nu finns kvalificerat guidning tillgänglig för alla tack vare

EC Vision Competence Network – en europeisk referensram för handledning och coachning. Detta är resultatet av EC Visions-projektet inom EUs Lifelong Learning Program. En projektgrupp bestående av åtta mycket kvalificerade personer från universitet, företag och praktiskt verksamma coacher som representerar åtta EU-länder har arbetat ut ramverket. Dessutom har en expertkommitté av tio professionellt verksamma granskat och kommenterat arbetet ur vidare perspektiv. Undertecknad har ingått i denna kommitte.

Läs mer och ladda ned www.anse.eu/ecvision/products. Där finner du (även i svensk översättning)

ECvision Glossary – en ordlista för handledning och coachning och

ECVision Competence Framework – en europeisk referensram för handledning och coachning med beskrivningar av kompetenser som kunskaper, färdigheter och performance:

• Professionell identitet (attityd, etik, kvalitetsutveckling, perspektiv på person, arbete och organisation)
• Professionell ledning (att bygga en professionell relation, handledning, resultat, tillämpa avancerad kommunikation, hantera olikheter, hanterar olika former, tekniker och metoder)

Inom kort kommer det även att finnas checklistor och utvärderingsformulär på websidan.

Så, använd dig av de nya möjligheterna, du har redan betalat för dem som skattebetalare inom EU.

Kontakta mig gärna för närmare info och frågor på a.messel@telia.com

Hej!

Tack för artikeln i Veteranen nr 5.  Jag tror att många känner igen sig i den. Jag visade den för en väninna, som fortfarande arbetar, men som undrar ibland vad hon gör hemma hos barn och barnbarn. Hon tog en kopia av sidan. Behöver läsa den lite då och då, sa hon. Annars är det lätt att glömma varför det är som det är.

Jag tycker också den var väldigt bra och vill bli påmind lite då och då. Vi äldre måste inse att vi ska leva våra liv själva och inte hänga upp det på barn och barnbarn.

Jag undrar ändå varför det är så svårt för många av oss att inse det, är det enbart personlighetsbetingat? Jag vill ogärna skylla på samhällsattityder men undrar ändå…

Ulla, Inger m fl

Tack Ulla, Inger och många andra för era brev och mail. Jag blev glad för all positiv respons. Där träffades tydligen många ömmande tår.

Jag har också undrat precis som ni varför det är så svårt att ”leva sitt eget liv” och kommit fram till att det nog finns många skäl till det. Den svåraste och sorgligaste orsaken är kanske den att man aldrig tidigare ”levt det egna livet” eller gjort egna val.  Det är föräldrarna under uppväxten, konventioner, traditioner och slumpen som avgjort vilka som blev våra vänner, partner eller yrken och sedan har det rullat på i livet fylld av plikter. Då kan det inte bara kännas mycket ovant utan också ångestfyllt att plötsligt i en ny livssituation stå inför frågan ”hur vill jag ha det i livet nu” och ”vem är jag egentligen”.

Jag lyssnade under sommaren på ett ”Vetandets värld” i P1, där professorn i psykologi och socialmedicin Ursula Staudinger berättade om sin forskning kring ”vishet” som tyvärr inte självklart kommer med åldern. Det handlar om att en person kan se både till den enskildes bästa och samhället utanför samt klara att hantera osäkerhet och förändringar i livet. Ofta måste man ta ställning till saker som sen inte blir som man har trott. Man kan vara klok mot andra men inte till sig själv för att psyket fungerar skyddande. Vi undviker svåra känslor och misslyckanden vilket hindrar oss då att få djupare insikter om oss själva. 

Det gäller att lyssna och ställa kloka frågor om livet till sig själv, vara öppen för nya saker, riskera något och korrigera sig om tidigare insikter om livet och världen inte stämmer längre.

Tyvärr tappar många den förmågan i medelåldern och samhället är ännu inte konstruerat för att skapa lärandet för och under hela livet.

Så låt oss hjälpas åt och ställa viktiga frågor till oss själva:

Du kan reflektera över

• Vad har styrt viktiga beslut och vägval, som yrke, byte av jobb, val av vänner, partner, intressen?
• Vad var slump, medvetna val?
• Kan du se ett mönster? Finns där situationer eller händelser du gärna vill ompröva och idéer/ planer som väntar på att förverkligas?

Vägen skapas när man går den!

Hej!

Vi är en rätt stor familj med barn och barnbarn i olika åldrar som brukar ha många och ganska stimmiga familjeträffar som jag har uppskattat mycket, kanske för att jag alltid har känt mig vara mitt i centrum för samtalen.

På senare tid har jag känt mig utanför, jag har känt mig både ledsen och irriterat. Jag har märkt att våra barn pratar mest med varandra om sina jobb, problem med barnen och annat som uppfyller deras vardag. Ibland vänder de sig litet pliktskyldigast till mig och vi pratar litet men sen är det igen de andras tur. Det känns som att jag inte är lika intressant att prata med som förr.

Min man bryr sig inte, säkert beroende på att är alltid jag som varit mest delaktig i barnens liv och ställt upp för barnbarnen under småbarnsåren. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den nya situationen, vill inte bli bitter men känner mig åsidosatt.

Mormor/farmor MB 

Tack för ditt brev. Det är säkert många som känner igen sig i din berättelse och dina upplevelser. Du vet också säkert innerst inne att det är livets gång. Allt har sin tid. Tänk på hur det var när du var ung och hur du umgicks med dina föräldrar? Men hur ska man förhålla sig till det utan att bli bitter och grinig? Vi i far- eller morföräldrargenerationen kan nog inte förvänta oss lika mycket uppmärksamhet från våra barn och barnbarn som vi ägnar dem. I vårt ungdomsfixerade samhälle brukar ju ”de äldres råd och erfarenhet” inte stå särskilt högt i kurs.  De vuxna barnen tycker kanske att du har det väldigt priviligierad som slipper stressen i arbetslivet och slitet för att få ihop livspusslet.  Vi finns i ”standby-läge”, vilket inte innebär att vi ska anpassa samvaron och kontakter efter deras villkor och behov

Detta att inte längre finnas i centrum upplevs säkert olika, det är personlighetsbetingat och beroende på om man är en person som är van att ta plats och kanske dessutom haft ett jobb i ledande ställning. Efter pensioneringen engagerar sig många i barnens och barnbarnens utveckling eller ideell verksamhet, kanske ett slags kompensation för förlusten av jobbpositionen. Nu är tiden då vi frivilligt eller tvunget måste släppa sådant i livet som vi har älskat men vi ska passa oss för att sjunka ned i bitterhet och uppgivenhet utan söka oss vidare till annat som ger mening. Det gäller att skapa balans mellan det som man vill bevara, det man vill eller måste ge upp för att få utrymme för något nytt. Balansen är inte given utan bör omprövas i takt med att livet förändras.  Att bli medveten och reflektera över den nya situationen som du gör är första steget till insikt.

Fundera på hur du kan väcka intresse genom att rikta dig med frågor till någon i sällskapet istället för hela gruppen. Träna dig i rollen att lyssna.

Undvik att tråka ut sällskapet med att redogöra för dina krämpor och detaljerade berättelser ur din ”värld” (hur kul tyckte du det var att lyssna på ”de gamlas” berättelser förr i världen?) Undvik förnumstiga råd och prat om hur saker och ting borde vara.

Bida din tid. Barnen kommer att ta dig i anspråk när de behöver dina erfarenheter. Du har ställt upp för barnbarnen och detta kommer alltid ha en plats i deras barndomsminnen.

Flytta ditt fokus från familjen till dina vänner och egna intressen. Ta tillvara tiden och lyssna i ditt hjärta. Nu är tiden för goda samtal om angelägna ämnen (som detta), för att lära dig nya saker och njuta av stunden - lyssna på koltrasten - allt sådant som håller dig levande för än är det din stund på jorden.

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

(Tranströmer ur Romanska bågar)

Hör gärna av dig och berätta hur du handskas med förändringarna i ditt liv.

”Så länge de vänner lever med vilka vi en gång var unga, märker vi inte att vi åldras. En levande vänskap är ett evigt nu – allt står stilla, åren går men när vi möts på nytt är det bara som om vi fortsatte samtalet från igår.”

Så vackert skriver filosofiprofessorn Hans Ruin i boken Den mångtydiga människan

Gamla vänner speglar vår biografiska verklighet, de speglar vem vi var och vad vi var en gång. De är  vittnen av våra liv, våra minnen, en del av livet.

Min krönika i Veteranen 8/2014 under rubriken Dags att säga nej väckte stort intresse i form av brev, mailkommentarer och telefonsamtal med olika bilder av hur vänskap kan vara och icke-vara. Vi talar om vänner, kompisar, bekanta, kamrater som om det vore samma sak men så är det ju inte – låt oss undersöka närmare.

Vänskap kan ha många ansikten och berikar våra liv, Aristoteles skrev redan om det. Vi borde värdesätta och vårda vänskapen mer och inte ta den för given. Vänskapen kan förändras och utsättas för många prövningar under livets gång, den kan inte tas för given eller missbrukas för olika syften.

Inte minst när vi blir äldre och livet stillar sig kan vänskapen spelar en viktig roll.  Jag hörde nyligen i ett radioprogram att äldre män har mycket större svårigheter att knyta an till andra människor vilket minskar känslan av egenvärde och kan leda till depressioner. I programmet framhölls betydelsen av  reflekterande samtal som en hälsofaktor. Finns det någonting mer berikande och utvecklande än samtal där tankar och händelser som berör oss böljar fram och tillbaka?

Min väninna sedan barndomen berättar entusiastiskt om en kurs hon besöker ”Vänskap - facetter av en speciell relation” vid Senioruniversitetet i Bremen. I den mycket ansedda tidskriften Der Spiegel (1/29.12.2014) uppmärksammas temat vänskap i en 9sidig artikel på ”Beste Freunde” (=Bästa vänner). När den traditionella familjen har visat sig vara en krackelerande modell upptäcker man vänskapen som en livskvalité- och hälsofrämjande dimension i livet.  I den seriösa opinionsundersökningen som tidskriften presenterar rankas tom ”att ha goda vänner” högre än familjen och ett lyckligt partnerskap.

Är vänskap en ny trend? Vad kännetecknar då vänskapen? Finns det några grundbultar?

När jag själv i backspegeln reflekterar över vad det är som fått några av mina vänskapsrelationer att överleva tid och rum så visar det mycket god samstämmighet med Spiegelartikeln:

Förtroende och tillit. Att kunna anförtro sig utan att riskera att förtroendet någonsin missbrukas är ett djupt känt behov hos oss alla. Att vara någon som man vågar anförtro sig är en stor ära. Tillit  handlar om att se den andre och att bli sedd själv.

Nyfikenhet och ömsesidighet. Ett äkta och uppriktigt intresse för den andre, dennes tankar och liv är kittet. Det duger inte med självupptaget behov av bekräftelse, ständigt prat om sig själv, egna bedrifter och bekymmer. Vänskap bygger på frivillighet, att man hjälper varandra i svåra lägen utan att använda varandra som kryckor.

Lika barn leker bäst, sägs det och visst känns det både välgörande att umgås med personer som är på samma våglängd, som har liknande intressen. Det ger bekräftelse, mod och styrka men det är också mycket stimulerande, utvecklande och utmanande att möta nya tankar, andra världar och  sätt att se på saker,  så mycket att lära.

Hur får jag då gamla och nya vänskaper att frodas? Ja, genom att omsätta ovannämnda tre grundbultar i handling. Det gör du genom att lyssna och ställa frågor. Att verkligen lyssna är något annat än att bara vänta på en samtalslucka för att få prata själv. Kom ihåg att du har en mun men två öron. Frågan är en nyckel till ny kunskap och insikt, både hos den som frågar och den som får frågan, sa redan Sokrates.

”Vänskap är för mig att våga möta en annan människa utan att förställa sig utan att inta en försvarsställning. Varje möte är en bekräftelse, ett ögonblick av lycka, av stark livsintensitet. Att mötas är att vandra en bit med en annan människa och upptäcka nya sidor hos sig själv.”(Alberoni)

"Jag vill inte bara gå runt som mor och hustru. Jag vill vara en kvinna som kräver sin egen plats!"

Är det en nyvaken feminist som uttalar orden? Nej, orden är Henrik Ibsens. De uttalas av Rita i pjäsen Lille Eyolf, skriven 1894. Hon vantrivs i det vackra hemmet med spetsgardiner och utsikt mot havet. Så vackert innan falluckorna under de fina golven öppnar sig.

Så modigt och visionärt av Ibsen och vilket rabalder det blev på den tiden. Ibsen själv ville inte vara feminist ”Det är inte kvinnosaken utan människosaken som intresserar mig”, sa han.

Numera har vi kvinnor för längesen erövrat vår egen plats såväl i hemmet som i samhället eller hur men ändå?

Handen på hjärtat, är det inte så att det skaver ibland vid närmare eftertanke.

 - Jag får sluta med att hålla min man på gott humör, det tar för mycket energi säger en bekant.

 - Jag har blivit min mans nya projekt istället för jobbet sedan han gott i pension. Det funkar ju inte, jag har ju mina egna intressen som jag vill ägna min tid åt, skriver en väninna.

Nog är det fortfarande så att vi anpassar oss, går i bräschen för… ställer upp, tar hänsyn, försöker passa in och passa upp.

Gå och se Rosmersholm av Ibsen på Dramaten om du bor i Stockholm. Du får uppleva Rebekka West, en kvinna som har en guldkula inom sig som strålar ut energier. Hon har många viljor, är intresserad av politik och det nya framväxande samhället. Hon är vacker, charmig och manipulativ, förändrar och påverkar människor som möter henne – på gott och ont.  

Du får uppleva Rosmer, prästen som övergivit sin tro och vill verka för friheten, ett bättre öppnare samhälle, han inspireras av Rebekka.

Jag tycker mig se Rosmer varje dag på TV – känner igen honom i männen med de stora vackra orden och hjälplösheten att klara livets vardag när det blåser motvind. Då behövs kvinnorna. Det såg Ibsen redan då och han skildrade kvinnornas livsduglighet i svåra livsituationer även om det kunde gå illa ändå.

Som sagt det är människosaken det gäller både då och nu.

Minns du dina egna skolavslutningar? Det gör inte jag, kanske beroende på att man i mitt gamla hemland hade korta sommarlov och betyg fick man vid påsken så det var ingen magi kring sommaren som här i Sverige. Däremot minns jag att vi redan under majmånad vid fint väder hade fönstren i klassrummet på vid gap och sjöng Mozarts vackra visa ”Kom lieber Mai und mache die Bäume wieder grün ( = Kom kära maj och gör träden grön igen …).

Men jag minns barnens skolavslutningar och alla funderingar kring hur vädret skulle bli, om flickorna kunde ha sina nya sommarklänningar, om syrenerna skulle blomma då eller om de redan hade blommat över.

Man kunde aldrig missa tiden för avslutningen på skolgården för då hördes Enskedeskolans jazzorkester under ledning av musikläraren och eldsjälen klämma i med ”Down by the riverside” och ” When the saints go marching in” och man jazzade därifrån till friheten och ett oändligt långt sommarlov.

Sedan blev det barnbarnens avslutningar på samma skolgård men nu var det uppträdanden med konferencier, till vardags skolvaktmästare som behärskade alla roller från Kungen till Pippi Långstrump , Idas sommarvisa och naturligtvis ”Du blomstertid…”

Numera sjungs det också en rolig visa om morfar som slänger sin kavaj och tar en dans som är rätt inspirerande men inte går det upp mot the saints go marching in …

Så roligt att se hur de nya kläderna (inköpta av mig, mormor) passade på barnbarnen. Under lågstadiet blev jag ibland inbjuden av fröken att följa med in i klassrummet till saft och jordgubbstårta och barnen visade stolt sina läxböcker och ritningar. Vilken ynnest.

Jag går fortfarande till skolgården när det är avslutning men numera håller jag mig diskret i bakgrunden, man vill ju inte vara pinsam för barnens kompisar - nu när de sprudlande små älsklingarna med tandgluggarna har förvandlats till coola tonåringar, absorberade av kompisar, sporten och Iphone. 

Tiden för lekar i trädgården, gemensamma utflykter, teater- och museumsbesöken är slut. Då gäller det att vara varsam om man vill fortfarande vara delaktig i deras värld och söka sig fram på nya vägar. Än så länge kan vi prata om skolan. Jag har tålmodiga lyssnare kring mina datorproblem och får riktigt bra support för min nya telefon av tolvåringen och nästa vecka blir det VM i fotboll att diskutera.

Aldrig tidigare har den unga generationen och de äldre levt i så olika världar som nu. Det finns få naturliga mötesplatser mellan generationerna. Kanske kan man bli en brobyggare genom att lyssna och ställa frågor kring det som rör sig i barnbarnets värld, försöka att bli delaktig i deras värld som genom att be om hjälp med datorn eller mobilen.

Man kan följa med och visa intresse för barnens skolgång och vikten av att lära sig och tänka själva. Många har drömmar om vad de vill bli, andra är mer vilsna eller tom pessimistiska inför framtiden. Det gäller att bidra till en positiv bild av framtiden genom att visa på allt som kan förbättras och utvecklas i omvärlden.

Hur ska man veta vem man är innerst inne, hur ska man bli medveten om sina talanger? Betygen säger en del men vi utvecklas olika och det finns möjligheter som inte syns i vardagen och kamratgänget. Den som aldrig har fiskat eller varit på operan vet ju inte om det bor en fiskare eller en operasångare inom en. Vi kan hjälpa till att vidga synfältet. 

Allt har sin tid, brukade min farmor säga. Hur bar hon sig åt för att jag så gärna besökte henne för att dricka te eller sy kläder på hennes gamla Singer symaskin. Jo, hon fanns till hands när jag behövde någon att prata med, hon lyssnade och var en trofast vän i alla lägen. Och javisst, jag fick ofta en välbehövlig slant som möjliggjorde drömmar.

Men farmor var ingen stillsam person, där hon satt i sin stol med tidningen, vithårig i blommigt förkläde när jag kom på besök.  Hon sa alltid sitt hjärtas mening och bibehöll sin nyfikenhet och  intresse för både den lilla och stora världen ända till slutet. Så vill man ju vara eller hur?

Exempeltext. För att ändra till din egen text, klicka på knappen med en penna på sig.

Et factum est in tricesimo anno in quarto mense in quinta mensis cum essem in medio captivorum iuxta fluvium Chobar aperti sunt caeli et vidi visiones Dei in quinta mensis ipse est annus quintus transmigrationis regis Ioachin factum est verbum Domini ad Hiezecihel filium Buzi sacerdotem in terra Chaldeorum secus flumen Chobar et facta est super eum ibi manus Domini et vidi et ecce ventus turbinis veniebat ab aquilone et nubes magna et ignis involvens et splendor in circuitu eius et de medio eius quasi species electri id est de medio ignis et ex medio eorum pinnis eorum in quattuor partibus et facies et facies autem bovis a sinistris ipsorum quattuor et facies aquilae ipsorum quattuor et facies eorum et pinnae eorum extentae desuper duae pinnae singulorum iungebantur et duae tegebant corpora eorum et unumquodque coram facie sua ambulabat ubi erat impetus spiritus illuc gradiebantur nec revertebantur cum ambularent et similitudo animalium aspectus eorum quasi carbonum ignis ardentium et quasi aspectus lampadarum haec erat visio discurrens in medio animalium splendor ignis et de igne fulgor egrediens et animalia ibant et revertebantur in similitudinem fulguris coruscantis cumque aspicerem animalia apparuit rota.

”Jag är så glad att jag äntligen får uppleva Norge som jag har drömt om hela livet nästan” berättar den 90-åriga gamla damen som ska åka den berömda Hurtigrutten till Norge, födelsedagspresenten från barnen.

”Det är en hemlighet jag berättar för dig, egentligen. Under kriget brevväxlade jag med en ”okänt soldat” som befann sig vid fronten högst uppe i Narvik. Han skrev så vackert om naturen och besökte mig en gång under en permission. Tycke uppstod men jag var ju bara sjutton år, han var trettio. Sedan hörde jag inget mer, han omkom under krigets sista dagar. Ja, du vet, det blir aldrig som man tänkt i livet. Men nu ska jag äntligen få uppleva det vackra landet”, fortsätter hon med ett vemodigt leende och är långt borta, plötsligt är hon sjutton år igen.

Hon bär vackra örclips och matchande halsband. "Det tar mycket kraft att förbli den man är" ler hon när jag kommenterar smyckena.

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten som ett träd har sina årsringar, det är summan av dem som är jag. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.

Tranströmer 1993

”Ja, så är det, hur kunde du veta…” hon läser dikten som jag har bifogat min present och nickar.

Mina tankar går till Utvandrarna på Dramaten, Mats Eks fantastiska uppsättning. Oavsett om vi har läst Vilhelms Mobergs böcker, sett Jan Troells film eller Björn och Bennys musical Kristina från Duvemåla har vi bilder och föreställningar om Kristina och Karl-Oskar, Ulrika, Robert, Arvid och alla de andra och deras livsöden.

Ingen utom Mats Ek hade väl kommit på tanken att den snart femtio-åriga Stina Ekblad skulle kunna gestalta den sjuttonåriga Kristina som älskar sin repgunga, att även barnen kan spelas av vuxna skådespelare. Minsta dottern Anna görs av Malin Ek och vi i publiken ser och förstår – vi har ju alla åldrar inom oss som träden har sina årsringar så varför skulle man inte kunna gestalta människor i olika åldrar och även kön för den delen. Det gör Mats Ek i Spöksonaten, där vi ser Niklas Ek som ”Flickan” i sommarklänning och Stina Ekblad som den bittre gamlingen ”Hummel” i rollstolen fortfarande maktutövande.

Mats Ek gör något helt annat än att följa gängse trender om könsbyten - han upphäver gränserna mellan ung och gammal, kvinna och man och låter oss uppleva riktiga människor.

Vi inser att våra känslor, passioner och tillkortakommanden finns med och inom oss hela livet. När den åldrade Kristina från Duvemåla skriver Sista brevet till Sverige finns den sjuttonåriga gungande flickan kvar även efter livets stora sorger och tragedier.

Vem finns inom Dig?

Skynda till Dramaten – en stor upplevelse väntar dig.

Utan förvarningar, utan att säga upp sig slocknade han, för det var väl en han, en riktig trotjänare. Jag fick panik direkt. Hur skulle jag betala räkningar, deklarera, beställa biljetter? Inte ens ett vattengympapass kunde jag boka utan E-legitimationen. Alla viktiga mail och e-postadresser försvann, många bilder, dokument och manuset som jag precis hade skrivit klart men inte hunnit kopiera till backup.

Den nya datorn som jag med hjälp av goda vännen installerade är ett Monster som slukar min tid.  Jag har nästan 25 års datorvana men känner mig som idiot. Jag gillar datorer, är fascinerad av alla möjligheter till kommunikation, bildhantering, infomations- och  kunskapssökning. Minns den statliga utredning för många år sedan som kallades ” IT ger vingar åt människors förmåga.” Jag har själv utvecklat interaktiva verktyg för människors utveckling som handlar om att ta makten över sin tid, att kommunicera effektivt och att utveckla sin kompetens. Det är program  där du som användare styr och bestämmer. Jag driver ”coach online” tillsammans med Veteranen.

Detta måste vara Microsofts sämsta skapelse (windows 8.1), en hybrid mellan etablerade funktioner med rullmenyer, tydliga tecken och ikoner, surfplattan och smarta telefonen där det ständigt dyker upp saker så fort man råkar nudda skärmen någonstans. Jag förväntas ständigt uppdatera saker, installera nya obegripligheter som jag inte vill ha och tar tid från det jag vill göra. Datorns program ska serva mig istället för tvärtom. Det är jag som bestämmer över datorn eller hur? Någonstans berättar datorn för mig hur jag kan öka min e-postupplevelser, jag skulle vilja berätta för datorn att min upplevelse styrs av innehållet i mailet och inget annat.

Bilderna som jag har lyckats lägga in rullar som en ständig film på skärmen och jag kan inte stänga av det. ”Det är väl roligt, tänk på allt du kan göra samtidigt, ha flera skärmar uppe, du får ju ut jättemycket…”, svarar den entusiastiska säljaren på min fråga och trollar fram appar( =applikationer) om allt mellan himmel och jord.

Det är just detta jag inte vill, detta ständigt pågående klickande och flimrande budskap. Jag vill koncentrera mig på det jag ska och vill göra och där är jag i gott sällskap med hjärnforskningen som visar att vi läser slarvigt, blir dummare av att ständigt vara tillgängliga för vem som helst och vad som helst.

Nyligen läste jag i tidskriften Doktorn (1/2014) om en undersökning från Sahlgrenska akademien där man hade gått igenom ett stort antal artiklar i medier och sökt efter nyckelord som vi associerar med begreppet ”lycka”. Det visade sig vara ord om relationer som vi, oss, egennamn, mormor och inte sådana om pengar och prylar som Iphone, miljoner, pengar.

Nå, tänker du som läst ända hit och kanske känner igen dig, det är kanske bättre att vara avkopplat än uppkopplat. Är det så smart att vara beroende av tekniken? Borde vi inte skaffa oss ett mer distanserad förhållningssätt? Samhällsinstitutionerna borde ta sig en tankeställare. Jag tänker på Goethes dikt om ”Trollkarlens lärling” som släppt loss en massa krafter som han inte kunde behärska.

Så, vilka slutsatser ska vi dra som individer och samhällsmedborgare? Att inte vara uppkopplad innebär att vara utesluten, skriver Frida Andersson Johansson i Veteranen 4/2014 och det är ju inget bra alternativ.

För egen del har jag bestämt mig för att se den nya monsterdatorn som träning i problemlösning och antar utmaningen att ta makten över den här datorn så den blir ett hjälpmedel för mig. Jag kommer att vara mer noggrann med säkerhetskopiering, klicka bort ännu fler störande inslag och mail och tillbringa mindre tid vid datorn. Jag kommer att söka flera vägar till oberoende och kopierar viktiga saker på papper igen men vid tanken på pengarna i madrassen blir det stop.

Det är inte datorn utan jag själv som äger min tid.

Glad Påsk.

Så roligt att du ringer just nu, jag har tänkt så mycket på dig”

 ”Jag skulle precis maila till dig och berätta om…, så märkligt att det händer nu igen” utbrister goda vännen när du ringer. 

Vi känner alla igen situationen. Vi som delar gemensamma intressen är ofta i varandras världar och tankar. Vi fortsätter samtalen även när vi inte ses. Ibland är vi inte ens medvetna om det men ofta tänker vi  ”…detta här måste jag prata med A om eller ”det här skulle B gilla ….” och just då hör B av sig!

Är det slumpen eller något okänt metafysiskt fenomen som väntar på en naturvetenskaplig upptäckt och förklaring? Åskan beror ju som bekant inte på att guden Thor svingar sin väldiga hammare som man trodde förr i tiden.

Men nog är det märkligt att saker och ting kan sammanfalla helt oväntat. Man kan läsa en bok och upptäcker där plötsligt samband med en fråga man funderat länge på och allt faller på plats eller leder vidare till nya tankar och associationer. Jag tror vi blir allt bättre på det ju äldre vi blir, kanske för att vi har så mycket ”stoff” i huvudet och ger oss tid att reflektera. 

Vi kan tänka tillbaka på våra liv och undra om det var slumpen som avgjorde att livet blev som det blev eller fanns där ett mönster som vi först efteråt upptäcker? Är våra val i olika livssituationer rationellt grundade beslut eller bara slumpen eller ödet, på gott och ont?  

Jag minns en händelse för många år sedan när jag befann mig i en mycket intensiv och  krävande arbetssituation. Just då blev jag erbjuden att medverka i en utredning gällande utveckling av en ny strategi för kompetensutveckling, en av mina hjärtefrågor. Det mest rationella svaret hade varit att avböja med hänsyn till min stora arbetsbörda men jag tackade ja och det öppnade en helt ny karriär för mig och livet tog en ny vändning.

Var det slumpen eller ödet? Jag hade all frihet i världen att avböja, tidpunkten var helt olämplig.  

Nyligen hände det igen – en vänförening, där jag är medlem sökte hjälp för medlemsservice och administration. Vad kul men inte just nu, före jul, när jag har fullt upp och hur ska jag hinna med mina övriga aktiviteter, var min första tanke.

Men – detta är ju föreningen för en av mina stora intressen – teatern. Det är ju där på Dramaten jag bestod mitt första elddop i det svenska språket. Året var 1961, jag hade varit i Sverige knappt fem månader och hade bjudits av min lärare i ”svenska för utlänningar” på Strindbergs Drottning Kristina med Inga Tidblad, dåtidens största skådespelare. Jag var så stolt att jag kunde hänga med och förstå språket. Cirkeln börjar sluta sig. 

Vad är slump, öde eller frihet, stora frågor som både filosofer och vi andra funderar på.

”Slumpen är den största av gudar… ” sa Theo Kallifatides i  sitt Sommar-program 2013 och berättade om händelser i hans liv som bekräftade tesen.

”Jag definierar öde som de mönster av begränsningar och tillgångar som bildar de givna betingelser i livet. Vårt öde kan inte utplånas men vi kan välja hur vi skall förhålla oss till det och hur vi skall förverkliga våra resurser,” skriver den amerikanska psykologen Rollo May (1909-1994) i boken "Friheten och ödet". 

Vad kan vi lära oss av det?

Ta tillvara tillfällen och möjligheter som dyker upp?

Skapa utrymme för det Nya och ompröva rutiner? 

Hur tänker du? Berätta!

Hej!

Jag tycker mig se att det i huvudsak är kvinnor som i spalterna söker hjälp för livets stora och små problem. Beror det på att kvinnor har fler problem eller att vi karlar helst vill klara allt själva?

Nu passar jag ändå på att skriva om min situation.

Jag gick egentligen mot min vilja i avtalspension, men tyckte nog ändå att det var ok eftersom jag inte trivdes så bra längre som enda ”åldring” bland alla fyrtioåringar. Det kändes förödmjukande att inte längre räknas. Jag började gå kurser och engagerade mig i bostadsföreningen men det blev ändå inte som jag föreställde mig. Jag känner att jag skulle vilja ha något nytt att bita i men har ännu inte hittat något som kan ersätta jobbet. Hur ska man göra?

Karl W. 

Hej!

Tack för ditt brev. Det är också mitt intryck att det oftast är kvinnor som tar tillfällen i akt att söka hjälp. Det finns säkert olika orsaker till det som tål att fundera på. 

Otaliga är vittnesmålen kring hur hjärtlös och okänslig äldre bemöts under de sista åren av sin yrkesaktiva tid när vi är som mest kompetenta och erfarna. Det är oftast först efteråt vi förstår hur mycket arbetet betydde för vår identitet, självkänsla och behov av bekräftelse.

 Hur ska man då handskas med situationen? Somliga kastar sig med frenetisk energi i olika aktiviteter och styr och ställer som på jobbet.  

Andra drar sig undan, ältar oförrätterna eller hoppas att någon ringer från jobbet och ber om råd. Det kan leda till bitterhet ”som inte har någon publik”, som före detta utbildningsminister Bengt Göransson så klokt formulerade det. 

Jag tror att du just nu inte är hjälpt av förslag på nya aktiviteter. De gamla oförrätterna står i vägen för att du med nyfikenhet och glädje kan utforska möjligheterna i din nya livssituation. Gör så här: 

• Ge de gamla oförätterna en ärlig och anständig begravning innan du begraver ditt framtida liv. Tänk ”nu räcker det.”
• Försök att inse att arbetslivet är ett avslutat kapitel. Sök inte efter något som ersätter ditt gamla arbete utan tänk ny verksamhet istället. Ditt värde sitter inte i en anställning. Dina förmågor och erfarenheter kan användas i helt nya sammanhang och du kan lära dig nya saker
• Ge dig själv upprättelse och ägna dig åt mental styrketräning. Den här övningen är en bra början:

Slappna av och slut ögonen. Tänk tillbaka på en situation då du kände att du verkligen kom till din rätt och fick använda dina resurser. En händelse där du var glad, stolt och nöjd. Det kan gälla jobbet eller privatlivet. Tänk på hela livets erfarenheter och händelser.

Försök återuppliva situationen och titta på den.

• Var nånstans var det?
• Vad gjorde du?
• Vilka andra var inblandade?
• Vad var det som gjorde den här situationen så fin? 

Anteckna.  Gör om övningen och försök komma på flera situationer. Du kan ägna dig åt detta när du åker tunnelbanan, bökar i trädgården eller var som helst. De positiva händelserna kan vara hävstången som hjälper dig se dina drivkrafter och få idéer för hur du kan finna ny mening i ditt liv. Lycka till. 

Hör gärna av dig igen till  a.messel@telia.com  eller gå in på min hemsida http://laritid.dinstudio.se och se vad coach-online kan erbjuda.

"Ett brev betyder så mycket!" Vi minns kanske postens gamla slogan, så hopplöst föråldrat i facebook, tvitter och de snabba budskapens tidevarv.

Jag kom att tänka på den gamla slogan när jag fick ett ”riktigt” brev nyligen från mitt gamla hemland. Vi har sällan kontakt numera, vid födelsedagar och jul, vännen och jag, och då vanligen via telefon eller mail. Men nu kom alltså ett brev där vännen berättar om besöket i sin barndoms stad och

”…sedan dess går jag omkring i min ungdom som i ett museum, upplever åren för "andra" gång. Jag dammar av mina minnen och samtalar med mina föräldrar, gamla skolkamrater och ungdomskärlekar, imaginära eller verkliga, det är svårt att urskilja…” 

Och plötsligt får jag stor lust att läsa gamla brev som jag fått under årens gång men det är omöjligt eftersom jag slängda alla för många år sedan, inspirerat av den där boken om Fengshui. Gamla energikrävande prylar skulle rensas ut och tyvärr ”flera barn hälldes ut med badvattnet” då. Det kändes rätt då men nu minns jag inget av allt detta min farmor skrev med sin vackra gamla handstil, vad mina föräldrar berättade om händelserna i familjen och i stan eller om förtroenden min bästa vän sedan Ettan och jag utbytte i breven och andra viktiga människor som jag vandrat en bit tillsammans med på livets resa. 

Tänk vilka skatter som finns i gamla tiders brev där människor har berättat om händelserna i deras liv, allt från mödosamma vardagsbestyr till små och stora tankar och funderingar om livet. Det hände ju saker inom en när man skrev ned saker för hand, man reflekterade helt omedvetet när man sökte efter rätt ord att uttrycka tankar och känslor. Vilken tur att vi åtminstone kan ta del av berömda människors brev i museernas monter och arkiv ännnu.    

Så vandrar ögonen till  bokhyllan och Theodor Kallifatides senaste bok ”Brev till min dotter” som handlar om den romerska skalden Ovidius liv i exilen, en ort vid Svarta havet, långt borta från Rom.

Han skriver till sin dotter om sin längtan till henne och det gamla härliga livet i Rom, om sitt främlingskap och svårighet att anpassa sig i det nya märkliga landet som förefaller läsaren mycket välbekant och visar stora likheter med vårt Sverige.

Ovidius skriver om hur det är att finna ny mening och identitet i livet i ett land där ingen vet något om hans gamla meriter. Han berättar om glädjen att få nya vänner, förlora dem igen och att åldras. Allt detta filtrerat genom Kallifatides enastående enkla och empatiska språk så att du och jag kan känna igen oss i Ovidius liv för tvåtusen år sedan. I berättelsen finns inflätat på typiskt Kallifatides vis visdomar som ”Likgiltigheten är vår största synd, den förminskar oss” och ”vi kommer oftast för sent till mötet med oss själva”.

Något för var och en av oss att tänka på medan tid är.

Hur tänker du om gamla brev?

Tänk dig för innan du slänger brev när du rensar ut för att skapa luft och plats för det nya.

Bild: www.plansverige.org 

”Är du inte överkvalificerad för volontärsjobbet på Plan? Det är ju mest administrativa uppgifter, är det inte tråkigt, undrar en bekant som själv söker efter någon verksamhet att engagera sig i. Jag hade just entusiastiskt beskrivit hur roligt det är att jobba på barnrättighetsorganisationen Plan Sverige.

"Tråkigt? Tvärtom, det är roligt och känns meningsfullt för mig." 

Vi volontärer medverkar till att hålla ned organisationens administrativa utgifter så pengarna kan istället användas för programverksamheten i 50 länder. Verksamheten baseras på FNs konvention för barnens rättigheter med fokus på utbildning, hälsovård och fattigdomsbekämpning.

Jag blir glad när jag i dokumenten som vi skickar till våra faddrar ser bilderna på barnen i Kenya, Ecuador eller Vietnam på väg till skolan. Jag ser glädjen och tillförsikten i deras ögon. Det är roligt att läsa om någons favoritämne  ”maths” eller om en tonårsflicka som satsar på utbildning istället för att gifta sig. Det är fantastiskt att faddrarnas engagemang har gjort detta möjligt. 

Samtidigt lär jag mig mycket om levnadsförhållandena på olika håll i världen, det skiljer sig rejält från medias ensidiga eländesrapportering.

Dessutom möter jag andra engagerade volontärer och anställda på Plan i olika åldrar och livssituationer. Under rasterna kan samtalen handla om allt från att någon har råkat tvätta mobilen i maskin (den fungerade fortfarande!) till ett bröllop på Bali för att inte tala om geten som man fått i present på en fadderresa till Ghana. 

Jag är också samtalspartner för en av Plans projektledare från Thailand som vill förkovra sig i svenska. Hon har världen som sin arbetsplats, har arbetat för FN i New York, i Afrika, Asien, Östeuropa och nu även i Sverige. Varje samtal blir till ett möte mellan den av Buddhismen präglade asiatiska tankevärld med sekulära svenska värderingar och deras konkreta uttryck i våra liv. 

Den amerikansk/israeliska professorn i medicinsk sociologi Aaron Antonovsky har studerat vad som är verkligt viktigt för människors välbefinnande och hälsa och kommit fram till att vi behöver uppleva en känsla av mening och sammanhang, dvs KASAM.

Familjen och arbetsplatsen är exempel på sådana sammanhang. När vi inte längre arbetar räcker kanske inte familjen, om vi nu har en sådan. Många vill fortsätta ha ett ”eget” engagemang, finnas i sammanhang och verksamheter utanför den närmaste kretsen. 

Likgiltigheten förminskar oss – det är livsviktigt att vara nyfiken på livet, sig själv, andra människor och omvärlden. Det gäller att leva varje dag, söka mening och sammanhang.

Det handlar om sådant du själv känner att du vill engagera dig i …det är bara du själv som sätter gränsen för din förmåga och fantasi.

Här kommer en ledtråd som kan hjälpa dig att finna fram till det som just du kan engagera dig i:

• Vad är det som får ditt hjärta att slå ett extra slag?
• Vad är det som du går igång på?  

Ge dig själv en julklapp – ett nytt engagemang! 

Vad engagerar just dig? Skriv till a-messel@telia.com och berätta!

Skolan - inte mitt bord, tänker du. Vad kan väl jag göra? 

Resultaten av den senaste internationella undersökningen slog ned som en bomb. PISA  jämför 15åringarnas skolprestationer och visar en dramatisk försämring av svenska elevers prestationer jämfört med andra europeiska länder och framför allt några asiatiska länder! Sydkorea, Kina och Japan toppar listan i alla tre grenar: matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Så vad göra?

Pratar du med dina barnbarn om skolan? Jag tog upp saken med mina barnbarn. Så här gick snacket:

”Jag vill inte ha det som i Kina och dem andra där borta, de gör ju inget annat än plugga. Jag vill ju också vara med kompisarna och spela fotboll. Skolan tar mycket tid ändå. Vi har ju massor med prov. Jag har verkligen ansträngt mig den här terminen”, säger 14-åringen.

”Läsförståelse? Jamen, fattar man inte vad man läser så klarar man sig ju ingenting”, konstaterar 11-åringen med sin samlade livserfarenhet, helt korrekt. 

Hur många väckarklockor behövs egentligen?

Skolan har varit en tummelplats för politiker och experter ur alla läger och såväl seriösa debattörer som allsköns tyckare på hela skalan har gjort analyser, utsett syndabockar och föreslagit allt från seriös forskning om lärande till quick-fix.

Ytterligare utredningar och seminarier kommer att stå som spön i backen den närmaste tiden.

Ska skolan dessutom bli ett slagträ i den politiska debatten inför valet? 

Vi i MERITUS * har samlat våra tankar och idéer som stöd för dina samtal med barnbarnen och andra ungdomar i deras skolarbete och kunskapsutveckling. Vi har koncentrerat oss på områden där kontakter mellan generationerna är särskilt värdefulla, där erfarenheter och insikter är särskilt relevanta.

Du hittar texten på  

http://laritid.dinstudio.se/contact_18.html 

* Meritus är en oberoende tankesmedja inom arbetsliv, ledarskap och kompetens. Meritus består av 25 före detta linje- och personalchefer, fackliga ledare, forskare och konsulter med 1000 års samlad erfarenhet av människor i arbete. Vi fortsätter att diskutera arbets- samhällslivets centrala frågor. En av dem är hur vår generation kan medverka till framgång för skolan och dess elever - våra barnbarn och deras kamrater.