”Så länge de vänner lever med vilka vi en gång var unga, märker vi inte att vi åldras. En levande vänskap är ett evigt nu – allt står stilla, åren går men när vi möts på nytt är det bara som om vi fortsatte samtalet från igår.”

Så vackert skriver filosofiprofessorn Hans Ruin i boken Den mångtydiga människan

Gamla vänner speglar vår biografiska verklighet, de speglar vem vi var och vad vi var en gång. De är  vittnen av våra liv, våra minnen, en del av livet.

Min krönika i Veteranen 8/2014 under rubriken Dags att säga nej väckte stort intresse i form av brev, mailkommentarer och telefonsamtal med olika bilder av hur vänskap kan vara och icke-vara. Vi talar om vänner, kompisar, bekanta, kamrater som om det vore samma sak men så är det ju inte – låt oss undersöka närmare.

Vänskap kan ha många ansikten och berikar våra liv, Aristoteles skrev redan om det. Vi borde värdesätta och vårda vänskapen mer och inte ta den för given. Vänskapen kan förändras och utsättas för många prövningar under livets gång, den kan inte tas för given eller missbrukas för olika syften.

Inte minst när vi blir äldre och livet stillar sig kan vänskapen spelar en viktig roll.  Jag hörde nyligen i ett radioprogram att äldre män har mycket större svårigheter att knyta an till andra människor vilket minskar känslan av egenvärde och kan leda till depressioner. I programmet framhölls betydelsen av  reflekterande samtal som en hälsofaktor. Finns det någonting mer berikande och utvecklande än samtal där tankar och händelser som berör oss böljar fram och tillbaka?

Min väninna sedan barndomen berättar entusiastiskt om en kurs hon besöker ”Vänskap - facetter av en speciell relation” vid Senioruniversitetet i Bremen. I den mycket ansedda tidskriften Der Spiegel (1/29.12.2014) uppmärksammas temat vänskap i en 9sidig artikel på ”Beste Freunde” (=Bästa vänner). När den traditionella familjen har visat sig vara en krackelerande modell upptäcker man vänskapen som en livskvalité- och hälsofrämjande dimension i livet.  I den seriösa opinionsundersökningen som tidskriften presenterar rankas tom ”att ha goda vänner” högre än familjen och ett lyckligt partnerskap.

Är vänskap en ny trend? Vad kännetecknar då vänskapen? Finns det några grundbultar?

När jag själv i backspegeln reflekterar över vad det är som fått några av mina vänskapsrelationer att överleva tid och rum så visar det mycket god samstämmighet med Spiegelartikeln:

Förtroende och tillit. Att kunna anförtro sig utan att riskera att förtroendet någonsin missbrukas är ett djupt känt behov hos oss alla. Att vara någon som man vågar anförtro sig är en stor ära. Tillit  handlar om att se den andre och att bli sedd själv.

Nyfikenhet och ömsesidighet. Ett äkta och uppriktigt intresse för den andre, dennes tankar och liv är kittet. Det duger inte med självupptaget behov av bekräftelse, ständigt prat om sig själv, egna bedrifter och bekymmer. Vänskap bygger på frivillighet, att man hjälper varandra i svåra lägen utan att använda varandra som kryckor.

Lika barn leker bäst, sägs det och visst känns det både välgörande att umgås med personer som är på samma våglängd, som har liknande intressen. Det ger bekräftelse, mod och styrka men det är också mycket stimulerande, utvecklande och utmanande att möta nya tankar, andra världar och  sätt att se på saker,  så mycket att lära.

Hur får jag då gamla och nya vänskaper att frodas? Ja, genom att omsätta ovannämnda tre grundbultar i handling. Det gör du genom att lyssna och ställa frågor. Att verkligen lyssna är något annat än att bara vänta på en samtalslucka för att få prata själv. Kom ihåg att du har en mun men två öron. Frågan är en nyckel till ny kunskap och insikt, både hos den som frågar och den som får frågan, sa redan Sokrates.

”Vänskap är för mig att våga möta en annan människa utan att förställa sig utan att inta en försvarsställning. Varje möte är en bekräftelse, ett ögonblick av lycka, av stark livsintensitet. Att mötas är att vandra en bit med en annan människa och upptäcka nya sidor hos sig själv.”(Alberoni)