Hej!
Jag har länge velat skriva om detta känsliga ämne. Jag är med i flera föreningar och sitter i styrelsen i några av dem, både nytto-föreningar som bostadsrättsföreningen och mer intresseinriktade. Problemet är att några personer i ledande ställning inte längre bidrar på ett konstruktivt sätt av olika skäl. De har blivit maktfullkomliga, är emot förändringar, dominerar för mycket.
Hur kan man hantera sådant, inte kan man säga till men de här personerna tycks inte själva inse hur de påverkar stämningen, att vi andra inte trivs och vill hoppa av. Valberedningen är också ganska passiv.
Finns det en lösning?
MH
Hej. Tack för ditt brev. Problemet du tar upp är föreningslivets gissel som många har erfarenhet av. Det finns givetvis inte någon given metod till lösning och det kan ju finnas olika skäl till att det blir så.
Den vanligaste anledningen som oftast åberopas, inte minst av valberedningar, är att ”det är ingen annan som vill ställa upp”. Det är inte så många som frivilligt vill ta på sig ansvaret, arbetet, tiden och allt besvär med förtroendeuppdrag. Ärligt talat, det är ju inte så enkelt att få en grupp eller styrelse att fungera när det finns olika uppfattningar och viljor. Man ser oftast bara sin egen roll och sina egna intressen.
Föreningslivet drar ofta till sig människor med ett starkt engagemang för en sak eller en vision av ”hur saker och ting bör vara och skötas.”
När det sedan gäller oss årsrika personer söker vi oss till nya sammanhang efter arbetslivet och då är föreningslivet självskriven. Nu har vi äntligen tid att engagera oss, en ny arena att verka.
Några tar sig an den nya rollen med stor energi, kanske särskilt sådana som haft en ledande position tidigare, blir väldigt drivande och glömmer att reflektera över hur deras beteende påverkar de andra. Man vill ju så väl, har så mycket kompetens och erfarenhet.
”Känn dig själv” står det på platsen där man i antiken tillfrågade oraklet i Delphi. Tyvärr är förmågan till självinsikt och reflektion inte speciellt välutvecklat hos många. Ögonen ser allt utom sig själva.
Alltså behöver vi hjälp att få återkoppling på hur vi uppfattas av andra. Haken är att feed-back som inte är önskad och efterfrågad fungerar sällan. I arbetslivet kan en mentor ge sådan hjälp eller också i välfungerande utvecklingssamtal mellan medarbetare och chef där man har tillfälle att be om feed-back på ”hur fungerar jag och på vilket sätt kan jag utveckla mig och bli bättre?”
Man kan be en person, en god vän eller annan som man har förtroende för och vars omdöme man litar på om feed-back. Det är viktigt för oss som blir äldre att vi uppmärksammas på negativa förändringar så vi inte blir några surgummor eller gubbar.
Men hur kan du bidra till att få de här personerna att fundera i dessa banor? Vad kan ni andra i styrelsen göra utom att ni pratar om problemet när vederbörande inte är med?
Kanske kan ni i god tid inför årsmötet ha en öppen diskussion i styrelsen med frågor som
- Vad fungerar bra/mindre bra i styrelsen?
- På vad sätt kan vi förbättra arbetet? Vad kan jag själv göra?
- Behöver föreningen mig eller är det jag som behöver föreningen? Bäst är förstås om behovet är ömsesidigt.
- Vad driver mig, hur kan mitt engagemang bäst komma till uttryck – är det själva styrelsearbetet eller kan jag bidra på annat sätt?
Du som har erfarenhet av föreningslivet har kanske råd och tips hur man kan göra? Skriv gärna och berätta!