”Vad jobbar du med är oftast det första man frågar folk i Sverige. Vad ska man svara när man inte jobbar längre och har gått i pension? Plötsligt är man ingenting men man gör ju annat och är så mycket mer än sitt jobb eller” undrar en person.

Ja, vad ska man svara? Att berätta om barn och barnbarn om man har sådana tillhör vanligheterna. Någon som jag inte sett på länge visade mig spontant bilden på sitt nyfödda barnbarn på min fråga ”hur ser livet ut för dig numera?” Visst, fantastiskt. Men kan berätta om det som engagerar än för tillfället eller berätta en historia, helst en sådan som andra kan vara intresserade av - annars blir det ju inget möte.

Här kommer en historia: 

Vi var en grupp tämligen nyblivna pensionärer som läste fyra terminer teatervetenskap på senioruniversitetet för ca 8 år sedan. Vi visste inget om varandra, hade många olika yrkesbakgrunder och hade säkert aldrig träffats utan detta gemensamma intresse för teater. När kursen var slut hade vi fått blodat tand och ville fortsätta att odla vårt intresse och träffas. Vi lyckades knyta till oss Sveriges främsta (javisst) teaterkritiker som handledare, valde i bästa samförstånd 4-5 pjäser per säsong som vi såg, läste manus och sedan träffades vi för att diskutera.

Varje möte blev ett äventyr som ingen ville missa – varför?

Under samtalen upptäckte vi varje gång på nytt att de andra hade sett och upplevt pjäsen  annorlunda än man själv. Någon hade uppfattat repliker som man själv hade missat. Andra reflekterade över viktiga detaljer i scenografin, kostym, rekvisita, koreografin eller ljussättning som man själv hade tolkat annorlunda. Vi gjorde associationer till dagens samhälle och våra liv. Även dåliga pjäser kunde vi prata om i tre timmar!

Det blev tydligt att den individuella upplevelsen och tolkningen av pjäsen berättade mycket, ibland mer, om de andras personlighet och livserfarenhet än själva kunskapen om teater som sådan. Vi lärde känna varandra väl utan att veta någonting om familjerna, jobb, boende och sådant man brukar veta. 

Vi blev medvetna om hur mångsidigt och oväntat människor reagerar, hur ens förutfattade uppfattningar kom på skam, allt som finns av emotioner, tankar och intryck under ytan på oss.

Sällan har jag varit med i en grupp där förmågan och lusten att lyssna var lika välutvecklad som behovet att få prata själv.

Diskussionen förde vidare till regi, skådespelarnas prestationer, dramatikerns person, genre, samhällsrelevans - man visste aldrig var vi skulle landa. Vi såg und förstod livet och samtiden i ljuset av den gemensamma erfarenheten. 

Efter fem år avslutade vi samtalen av flera sakskäl och med kloka argument som ”man ska sluta när det är som bäst” som alla höll med om.

När jag under det gångna året råkade någon i gruppen på stan fanns en stor värme och saknad. Ibland hade någon en biljett som bjöds ut via mail och alla svarade med en glad hälsning tills någon uttryckte önskemålet om att träffas en gång och be M. och H. föreslå en pjäs och ett möte.

Nu har vi träffats igen, det blev lika fint som förut och det ska bli en fortsättning.

Jag är övertygad om att det finns många som har liknande erfarenheter i bokcirklar och all spännande verksamhet som finns överallt. Berätta!

Allt verkligt liv är möte. Martin Buber