Böckerna om åldrandet står som spön i backen! Först ut var säkert Bodil Jönssons underbara Horizonten flyttar sig - att bli gammal i en ny tid, (2011) sedan följde hennes Tid för det meningsfulla (2012) och i rask följd kom Handbok för glada gubbar (Sebastian Ahlander, 2012) Passionärerna (Birger Thureson, 2012), Åldrandets gåta ( Henrik Ennart,  2013) och senaste tillskottet är skriven av Elisabet Solin med titeln Tredje steget.

Visserligen kom redan 2006 Det goda åldrandet, där Dan Bagger-Sjöbäck, red. har samlat namnkunniga experters syn på hur vi ska leva. Jag minns också Pensionär, nej tack,( 2003 ca) en uppskattad present till nyblivna pensionärer som inte uppfattade sig som pensionärer precis som personerna i boken.

Så har självklart våra välkända författare som P.O Enquist och Theodor Kallifatides, båda 70+ skrivit böcker med äldre människors livsöden i huvudrollen.Säkert finns åtskilligt fler som gott mig förbi. 

Vid nästan 85 år fyllda ger Sigrid Kahle ut andra delen av sina memoarer Att vilja sitt öde -trots allt och planerar för en tredje del. Man häpnar, vilken energi - är detta inte ett fantastiskt exempel på aktivt åldrande, att med bibehållen nyfikenhet se tillbaka och reflektera över sitt liv, ett ovanligt spännande och mångfacetterad liv dessutom och ändå hade hon velat leva ett helt annat liv. 

Samtidigt skriver Karin Thunberger i sin kolumn i SVD 18.maj 2013 att ”Det skulle finnas en minnets sopstation, …, en plats där vi lika lätt och effektivt kunde bli av med allt bråte som vi samlat på oss. Inuti våra kroppar och huvuden. All denna onödiga oro. Allt som skaver och inte tillför våra liv ett uns av klokskap eller lycka” .

Rätt, tänker jag spontant, men varifrån får man då stoff för sina reflektioner som Sigrid Kahle? 

I senaste numret av M-magasin 7. maj 2013 läser jag en artikel som ger råd till den yngre generationen hur de ska kommunicera med ”sina kära 80-plussare”, hämtade ur en bok av David Solle  How to say it to seniors, closing the communication gap with our elders. 

Nu ska jag självklart inte recensera böckerna/artiklarna men jag funderar på vad den här plötsliga bokfloden och intresset för åldrandet står för. Min första tanke är självklart den som Bodil Jönsson är inne på – att vi som åldras nu gör det i en helt annan tid och under helt nya förutsättningar. De nya pensionärerna, dvs fyrtiotalisterna, är representanter för det. De intresserar sig för sin egen nya livsfas och fattar pennan, dvs sätta sig vid tangentbordet. Jag gläder mig över de positiva framtidsbilderna, sjudande av liv! Fyrtiotalister vill fortsätta vara aktiva, är nyfikna och vill iscensätta sina liv. 

Nästa tanke är naturligtvis att det rör sig om en stor och växande marknad. Samtidigt  handlar det om mycket angelägna samhällsfrågor som berör många. 

Eller - hemska tanke - det har kanske alltid funnits sådana böcker. Är det först nu när jag själv är äldre att jag upptäcker och intresserar mig för ämnet, kan identifiera mig med fråge- och problemställningarna? För visst känner man igen sig när Sigrid Kahle säger ”Som kvinna har man svårare om man vill uträtta något i större dimensioner. Jag är en oerhörd arbetsmänniska och jag vill arbeta. Jag vill inte leva ett kvinnoliv. Jag vill inte.” Men vad menar hon med ”ett kvinnoliv” egentligen? Och är det fortfarande "svårare för kvinnor att uträtta något i större dimensioner"? Många tankar ...

Kan vi komma längre än att känna igen oss i andra och kanske även finna ny inspiration för vårt fortsatta liv?

Visst finns det väl stort behov av och intresse för både kunskaper om själva åldrandet och konkreta exempel eller förebilder som visar vägen för hur vi borde leva för att bevara vår  fysiska och psykiska hälsa. Själv föredrar jag filosofen Peter Bieri formulering ”Hur vill vi leva.”      

Bieri menar ”att minnas” innebär oftast att vi berättar för oss själva och andra om den genomlevda tiden men det är aldrig neutrala utan selektivt värderande bilder. Vi skapar vår självbild genom att berätta och skriva. Det behöver vi för att skapa mening även för framtiden så vi inte bara snubblar fram från dag till dag utan gör oss en självständig bild av vem vi är och vill vara. På så sätt blir det förgångna en skiss för det som ligger framför oss. 

Visst är det spännande tankar alldeles oberoende av hur många dagar som ligger framför oss?