- Heltid, säger min fd arbetskamrat och skrattar glatt när vi råkas på gatan. Hon kom gående med raska steg, kortklippt hår som alltid och precis sig likt. Hon är sjuttio år gammal precis som jag.

- Ja, varför skulle jag inte jobba. Jag har ju alltid jobbat, är frisk och tycker det är kul att vara verksam. Jag har ju lärt mig mycket under åren. 

                                                       -----------------------

Vi möttes första gången för många år sedan när jag intervjuade henne – som sökande till tjänsten som min sekreterare. Hon ställde ett på den tiden ovanligt villkor:

- Jag är bara intresserad av jobbet om jag får egen dator. Jag är nu 45 är gammal och ska ju jobba minst 20 år till, jag måste ju hänga med i utvecklingen!

Självklart fick hon jobbet och bröt isen när det gäller inställningen till datorer. 

Några år senare var det dags igen.  Vi hade utvecklingssamtal och jag hade uttryckt min stora uppskattning av henne och hennes arbetsinsatser. Vi hade även pratat om utvecklingsmöjligheter, nya arbetsuppgifter, kanske. Jag hade verkligen lyssnat, frågat, bjudit upp men hon var helt nöjd. När vi hade avslutat samtalet i bästa samförstånd och hon reste sig för att gå sa hon plötsligt

- Ingen satsar väl på en fyrtiåttaårig kontorist! Jag ryckte till:

- Vad menar du? Det visade sig att hon bar på en dröm att läsa vidare men hur skulle det gå till med bara grundskolan. Hon fick tjänstledig för studier, läste personaladministration och tog sedan en filkand, återvände till organisationen, fick mer kvalificerade arbetsuppgifter och sökte sig  vidare till andra arbetsgivare.

                                                                   -----------------

Nu möttes vi igen på gatan. Jag frågade om hennes drivkrafter för att fortsätta jobba nu när ekonomin betydde mindre efter så många års yrkesverksamhet.

- Kanske att fortfarande kunna göra en insats, och jag känner verkligen att jag gör det,  både kvantitativt och kvalitativt. Jag tycker inte att arbetslivet har förändrats så mycket som jag trodde. Vi jobbade ju så mycket med förändring och kompetensutveckling för att kraven ökade i arbetslivet. Inte bara på formell kompetens och teoretiska kunskaper utan också - enligt en del inte minst - på personliga egenskaper. Men under de här åren har jag jobbat i miljöer och med människor som jag inte trodde fanns längre.

Nu är det ju arbetslinjen som gäller och alla ska jobba. Kraven är säkert höga om man vill ha utveckling i arbetet och göra karriär, men fortfarande finns problemen med bristande motivation och negativa attityder - som vi ju har pratat en del om - kvar på vissa håll.

Med andra ord - det finns fortfarande plats för gamla tanter som försöker hänga med i utvecklingen, slutar min före detta arbetskamrat.

Hon har gjort en lång resa, trotsat både egna och andras föreställningar, visat mod och integritet, litat på sitt eget omdöme och kompetens. En fin förebild eller hur!

Visste Du att

Vi mår sämre av att gå i pension än att fortsätta jobba, enligt en ny studie av äldre personer i 11 europeiska länder.

Forskaren Gabriel H. Sahlgren vid Institute of Economic Affairs i London är själv förvånad över att hälsoeffekterna var så starka. Förklaringarna kan vara flera. Dels förlorar man sitt sociala nätverk som man har på jobbet och man kanske inte heller motionerar i lika hög utsträckning som när man jobbade samtidigt som man får sämre ekonomi. Ändrat livsstilsbeteende är troligtvis viktigt.