"Jag vill inte bara gå runt som mor och hustru. Jag vill vara en kvinna som kräver sin egen plats!"

Är det en nyvaken feminist som uttalar orden? Nej, orden är Henrik Ibsens. De uttalas av Rita i pjäsen Lille Eyolf, skriven 1894. Hon vantrivs i det vackra hemmet med spetsgardiner och utsikt mot havet. Så vackert innan falluckorna under de fina golven öppnar sig.

Så modigt och visionärt av Ibsen och vilket rabalder det blev på den tiden. Ibsen själv ville inte vara feminist ”Det är inte kvinnosaken utan människosaken som intresserar mig”, sa han.

Numera har vi kvinnor för längesen erövrat vår egen plats såväl i hemmet som i samhället eller hur men ändå?

Handen på hjärtat, är det inte så att det skaver ibland vid närmare eftertanke.

 - Jag får sluta med att hålla min man på gott humör, det tar för mycket energi säger en bekant.

 - Jag har blivit min mans nya projekt istället för jobbet sedan han gott i pension. Det funkar ju inte, jag har ju mina egna intressen som jag vill ägna min tid åt, skriver en väninna.

Nog är det fortfarande så att vi anpassar oss, går i bräschen för… ställer upp, tar hänsyn, försöker passa in och passa upp.

Gå och se Rosmersholm av Ibsen på Dramaten om du bor i Stockholm. Du får uppleva Rebekka West, en kvinna som har en guldkula inom sig som strålar ut energier. Hon har många viljor, är intresserad av politik och det nya framväxande samhället. Hon är vacker, charmig och manipulativ, förändrar och påverkar människor som möter henne – på gott och ont.  

Du får uppleva Rosmer, prästen som övergivit sin tro och vill verka för friheten, ett bättre öppnare samhälle, han inspireras av Rebekka.

Jag tycker mig se Rosmer varje dag på TV – känner igen honom i männen med de stora vackra orden och hjälplösheten att klara livets vardag när det blåser motvind. Då behövs kvinnorna. Det såg Ibsen redan då och han skildrade kvinnornas livsduglighet i svåra livsituationer även om det kunde gå illa ändå.

Som sagt det är människosaken det gäller både då och nu.