Lyckan kommer och lyckan går…ett gammalt talesätt som rymmer våra erfarenheter av detta så åtråvärda tillståndet – lyckan! 

Dilsa Demirbag-Sten ger i sin krönika i DN 20.10.2013 uttryck för sin irritation över hysterin kring begreppet lycka i våra tidningar och undrar ”vad det är som får vuxna människor att på fullt allvar tro att man kan gå omkring i ett konstant flöde av lycka.”

Det kan man ju verkligen undra?  Är det kanske så att våra medier - inte minst de sk sociala - triggar igång vår längtan eftersom ”alla” andra verkar vara så lyckliga? 

Enligt för mig hittills okänt forskning ( tyvärr anges ingen referens) är det

”först efter sjuttio som vi känner oss som lyckligast. En tröst för alla lycksökare. Men varför så sent? När man är ung, frisk och har livet framför sig ägnar vi för mycket tid år att gnälla över gamla oförätter och sukta efter det vi inte har eller kan göra. När man passerat sjuttio är det alltså som att man blir nöjd och tillfreds med tillvaron och sina medmänniskor. Litet som att poletten trillar ned och man inser att det just det här som är livet”,  skriver Dilsa. 

Denna forskning som så generellt kännetecknar sjuttioåringars livshållning skulle jag vilja syna närmare i sömmarna. Vi ser väl alla i vår omgivning äldre människor som ältar gamla oförrätter to the bitter end. Andra, drabbade av sjukdomar eller insikten om livets orättvisa känner att de har dragit en nitlott i livet, fastnar i självupptagenhet eller lever ställförträdande liv (= barn- och barnbarnens). Somliga ångrar ännu att de fattade fel beslut eller sörjer missade tillfällen då för längesedan, tänk om …då ...Vi kan känna vemod när vi minns de skimrande ögonblicken i livet som passerade så fort och vi drömmer om att få uppleva det igen – nu när vi förstår att detta ju var stunder av lycka.

Och, javisst, vi kan uppleva perioder då vi känner oss tillfreds med vår tillvaro, njuter av stunden och tar tillvara nya möjligheter men det finns inga statiska tillstånd nu heller.

Med andra ord  - även vi äldre har mycket varierande livsöden och attityder till det som händer oss, vi ska inte dras över en kam.  

Det är också så jag uppfattar minnesforskaren Pontus Waslings ord (SvD 1.10.2013):

”Minnen är vår identitet, våra rötter i tillvaron. Men deras viktigaste funktion är att blicka framåt. Hjärnan är ett rastlöst organ som hela tiden vill räkna ut vad som ska hända härnäst. Förmågan att ständigt måla upp möjliga framtidsscenarier har gjort människan framgångsrik som art”  och 

”För att skapa framtidsbilder använder vi de minnen vi präglat in. Vi kommer bäst ihåg de mest njutningsfulla ögonblicken och de mest smärtsamma. Starka känslor präglar minnet mer”.

Det kom mig att tänka på den lovordade föreställningen av ”Carmina Burana” på Folkoperan i Stockholm. Här medverkar sju damer i 80-årsåldern som berättar om sin största kärleksupplevelse och sin största sorg, en drabbande händelse i Carl Orffs passionerade musik med texter om passion, sorg, längtan och eufori, hämtade ur en samling dikter, nedskrivna i ett kloster på 1200-talet. Det börjar med ”O Fortuna”.   

Är de 80-åriga damerna lyckliga nu? Det har jag ingen aning om.

Men jag är helt övertygad om att det var ögonblick av stor lycka för var och en av dem att vara medskapande i förställningen, att bli sedda och lyssnade på av oss i publiken kväll efter kväll.

Må det vara oss alla förunnade att bli sedda, lyssnade på och våra medskapare i våra liv.