”Har du redan bakat pepparkakor i år? Jag minns dofterna från våra möten…”

Så inleds ett mail från Mia. Jag har varit hennes coach för några år sedan. Hon var då i 50-årsåldern med några år kvar till pensionen. Hon var en person som utstrålar värme, empati och trygghet, hade alltid gillat sitt jobb och fått utvecklande arbetsuppgifter. Men nu hade hon tappat fotfästet och behövde någon att resonera med för att få kraft att gestalta de återstående åren i arbetslivet.

”Du förstår, jag känner mig så ledsen, arg och förbannat samtidigt. Jag vill inte bli en sån där grinig och bitter kärring som man ser så många av men så kommer även jag att bli om jag inte får hjälp nu!  Vi äldre tas för given, vi är bra att ha tillhands-personer. Jag känner mig inte sedd och respekterad längre.”

Vi lyckades vända den negativa situationen. Mia kunde inte ensam ändra klimatet på arbetsplatsen men hon kunde bestämma själv hur hon ville förhålla sig till det. Hon lärde sig sätta sina egna gränser, lät sig inte förödmjukas av nonchalans, flyttade sin energi och uppmärksamhet till andra områden i livet.  Nu flera år senare ville hon berätta hur livet har gestaltat sig.

”Jag mår bra i mitt friare liv och träffar människor jag själv väljer att möta. Jag har flera nya bollar i luften, en del har redan hunnit falla till marken medan andra är aktiva. Jag prövar mig fram, bostadsrättsföreningen, olika frivilligorganisationer…

Det känns så bra att välja efter eget huvud och inte styras av otympliga organisationer och omöjliga sammanhang.

Jag minns att det viktigaste i processen tillsammans med dig var att jag lärde mig att ta mig själv på allvar och då såg jag att jag kunde ta plats och förhålla mig till andra på ett mer självständigt sätt, inte ställa upp på vad som helst. Men jag insåg att det hade ett pris som jag måste betala nu för att hela livet ha varit en ”duktig flicka.” Omgivningen blev besviken på mig när jag inte länge ville svara mot deras behov.

Många minnen, tankar och funderingar har följt mig och väckt frågor om vad som ledde fram till olika beslut - och avsaknaden av beslut. Jag ser på mina egna erfarenheter i arbetslivet med både skräck, förtjusning och även då och då med en axelryckning. Tänk om jag hade haft modet att säga Nej lite oftare. Tänk om jag visat stöd och solidaritet med den avvikande åsikten istället för att tiga. Tänk om jag avvaktat och tänkt efter, istället för att rusa iväg och i ilska reagera mot en av mig uppfattad orättvisa. Tänk om jag vågat se bakom den insmilande fasaden hos den överordnade som bara ville dra egen nytta av mina insatser. Och som sagt, tänk om jag bara vågat säga NEJ!

De ledare/chefer som jag haft under åren dyker upp som gubbarna på Gröna Lund (du vet de där som man ska klubba ner vartefter de sticker upp sina fula nyllen). En mental klubba ska jag ha med mig i min drömda repris i arbetslivet!

Det finns så mycket i ett liv att ta hand om. Både att lägga bakom sig, att förvalta och lära av.