(Bild från CD-Rom "Allt har sin tid", LinnéGroup/SIF) 

Nej, jag tänker inte på att vi redan går mot mörkare tider igen utan upplevelsen av att jag inte hinner med allt jag har föresatt mig att göra under dagen. Det är sådant jag tycker om att göra och kan handla om allt från att rensa ogräs, ringa det viktiga samtalet, sy gardiner, träffa barnbarnen, träffa en vän på lunch, läsa den spännande artikeln, göra den lilla cykelturen till affären, skriva ett nytt blogginlägg…

Jag skulle ju bara…kan det ta så mycket tid, vart har tiden gått, undrar jag på kvällarna.

Hur hann jag gå till jobbet i alla år – varje dag? 

Tidigare har jag alltid lett åt pensionärer när de har klagat på detta och tänkt - ja, ja de sover väl bort halva dagen och läser tidningen resten av dagen. Jag tänker på skrönan om de två äldre väninnorna som planerar att träffas ”det går inte nästa vecka, då ska jag gå till posten”, säger den ena. Sån vill man ju inte bli! 

Men varför räcker inte tiden trots att jag äger all min tid? Hur kan det komma sig?

När jag som karriärcoach hjälpte människor att hantera sin stress gav jag ofta rådet att de skulle anteckna alla aktiviteter under arbetsdagen under några veckor för att identifiera tidstjuvarna. Det brukade handla om sega, obligatoriska möten, snacksaliga kolleger, brandkårsutryckningar i form av uppgifter att sticka emellan med, att gå igenom posten och sedan e-mail-explosionen med alla dokument man fick bara för kännedom. För att inte tala om kollegorna på administrativa avdelningen som skapade en ny maktbas i form av kartläggningar, verksamhets- och budgetanvisningar, uppföljningar, direktiv, instruktioner etc som de skickade ut i en aldrig sinande ström. Du känner kanske igen dig? 

Nu slipper jag sådant. ”Du får nu all din tid” lovade en arbetskamrat när jag slutade min anställning.

Visst, jag äger all min tid men vart tar den vägen? Vilka är de nya tidstjuvarna? Jag har undersökt saken. Det är JAG själv som är tidstjuven!

Saker och ting tar längre tid att utföra. Jag letar kanske efter nycklar eller mobilen innan jag ska gå ut. Jag börjar för sent med matlagningen och kommer i tidsnöd för det. Dessutom har jag glömt anteckna att mjölet för bakningen är slut. Jag klarar inte att hålla så många bollar i luften samtidigt. Jag måste planera alla detaljer när vi ska ha gäster i god tid. Jag måste kontrollera att jag har gjort det jag tänkte göra.

Dessutom går det åt massor med tid numera för att sköta sin hälsa och det är ju så viktigt. Om man slarvar med det så får man snart nog använda allt tid för att hantera sin ohälsa. 

Min tankefigur ”jag äger all min tid” spelar mig ett spratt. Det innebär ju inte att dygnet har obegränsat antal timmar trots att de flesta ”måsten” är borta. Jag får lära mig att inte planera in för mycket. Jag får också räkna med att det tar längre tid att komma igång med en aktivitet eller byta från en sak till en annan. Att läsa, bearbeta och förstå information kan också ta längre tid. 

Men vad gör väl det?  Det gäller att träna sin förmåga att njuta av stunden, tänker jag när jag sitter i trädgården, lyssnar på ”Sommar” i P1 och ser humlorna surra omkring i lavendelbuskarna. 

Allt har sin tid. Nu är det tid för det meningsfulla och det är fortfarande min stund på jorden.