Minns du dina egna skolavslutningar? Det gör inte jag, kanske beroende på att man i mitt gamla hemland hade korta sommarlov och betyg fick man vid påsken så det var ingen magi kring sommaren som här i Sverige. Däremot minns jag att vi redan under majmånad vid fint väder hade fönstren i klassrummet på vid gap och sjöng Mozarts vackra visa ”Kom lieber Mai und mache die Bäume wieder grün ( = Kom kära maj och gör träden grön igen …).

Men jag minns barnens skolavslutningar och alla funderingar kring hur vädret skulle bli, om flickorna kunde ha sina nya sommarklänningar, om syrenerna skulle blomma då eller om de redan hade blommat över.

Man kunde aldrig missa tiden för avslutningen på skolgården för då hördes Enskedeskolans jazzorkester under ledning av musikläraren och eldsjälen klämma i med ”Down by the riverside” och ” When the saints go marching in” och man jazzade därifrån till friheten och ett oändligt långt sommarlov.

Sedan blev det barnbarnens avslutningar på samma skolgård men nu var det uppträdanden med konferencier, till vardags skolvaktmästare som behärskade alla roller från Kungen till Pippi Långstrump , Idas sommarvisa och naturligtvis ”Du blomstertid…”

Numera sjungs det också en rolig visa om morfar som slänger sin kavaj och tar en dans som är rätt inspirerande men inte går det upp mot the saints go marching in …

Så roligt att se hur de nya kläderna (inköpta av mig, mormor) passade på barnbarnen. Under lågstadiet blev jag ibland inbjuden av fröken att följa med in i klassrummet till saft och jordgubbstårta och barnen visade stolt sina läxböcker och ritningar. Vilken ynnest.

Jag går fortfarande till skolgården när det är avslutning men numera håller jag mig diskret i bakgrunden, man vill ju inte vara pinsam för barnens kompisar - nu när de sprudlande små älsklingarna med tandgluggarna har förvandlats till coola tonåringar, absorberade av kompisar, sporten och Iphone. 

Tiden för lekar i trädgården, gemensamma utflykter, teater- och museumsbesöken är slut. Då gäller det att vara varsam om man vill fortfarande vara delaktig i deras värld och söka sig fram på nya vägar. Än så länge kan vi prata om skolan. Jag har tålmodiga lyssnare kring mina datorproblem och får riktigt bra support för min nya telefon av tolvåringen och nästa vecka blir det VM i fotboll att diskutera.

Aldrig tidigare har den unga generationen och de äldre levt i så olika världar som nu. Det finns få naturliga mötesplatser mellan generationerna. Kanske kan man bli en brobyggare genom att lyssna och ställa frågor kring det som rör sig i barnbarnets värld, försöka att bli delaktig i deras värld som genom att be om hjälp med datorn eller mobilen.

Man kan följa med och visa intresse för barnens skolgång och vikten av att lära sig och tänka själva. Många har drömmar om vad de vill bli, andra är mer vilsna eller tom pessimistiska inför framtiden. Det gäller att bidra till en positiv bild av framtiden genom att visa på allt som kan förbättras och utvecklas i omvärlden.

Hur ska man veta vem man är innerst inne, hur ska man bli medveten om sina talanger? Betygen säger en del men vi utvecklas olika och det finns möjligheter som inte syns i vardagen och kamratgänget. Den som aldrig har fiskat eller varit på operan vet ju inte om det bor en fiskare eller en operasångare inom en. Vi kan hjälpa till att vidga synfältet. 

Allt har sin tid, brukade min farmor säga. Hur bar hon sig åt för att jag så gärna besökte henne för att dricka te eller sy kläder på hennes gamla Singer symaskin. Jo, hon fanns till hands när jag behövde någon att prata med, hon lyssnade och var en trofast vän i alla lägen. Och javisst, jag fick ofta en välbehövlig slant som möjliggjorde drömmar.

Men farmor var ingen stillsam person, där hon satt i sin stol med tidningen, vithårig i blommigt förkläde när jag kom på besök.  Hon sa alltid sitt hjärtas mening och bibehöll sin nyfikenhet och  intresse för både den lilla och stora världen ända till slutet. Så vill man ju vara eller hur?