Du och Svennis – har ni någonting gemensamt?
Vilken dum fråga, jag är inte intresserad av fotboll och vet inget om Svennis utöver löpsedlarna, tänker du kanske, men …
Svennis, dvs Sven-Göran Eriksson den internationellt framgångsrike och skandalomsusade fotbollstränaren har skrivit en bok om sitt liv med ambitionen att tala om ”hur det verkligen var”. I en intervju i Metro 2013-11-07 säger han
”Första gangen jag började tänka på mitt liv var faktiskt under arbetet med boken. Fram till dess har det bara rullat på, liksom.”
Där känner man igen sig, kanske? Svennis tyckte att det kändes både lärorikt och litet deprimerande
”först och främst för att åren har gått så jäkla fort. Vart tog åren vägen? Och livet? Var det bara fotboll?
Nog delar många av oss den känslan när vi går i pension och får tid att stanna upp och begrunda våra liv. Hur hanterar vi det?
Somliga kastar sig raskt in i olika aktiviteter, andra börjar reflektera och kanske som Svennis (eller undertecknad m fl) skriver en bok.
Vi har alla åtminstone en berättelse inom oss, har någon sagt. Så sant, vilken fantastisk möjlighet att få syn på sig själv, förstå varför det blev som det blev, upptäcka nya möjligheter, kanske.
”Men tänk om jag då drabbas av ångest för att jag borde ha gjort något helt annat av mitt liv” skrev pensionären Hans-Christian till SVTs Babel i söndagens (10.nov) Biblioterapi.
Han får utmärkta lästips som böcker av John Coetzee, Knausgård och Merete Mazzarella av de närvarande författarna och några kanske oväntade råd som
”Håll fast vid ångesten - det är författarens livsblod” och
”Om det nu är så att du kommer fram till att du borde gjort något annat så kan du ju rätta till det och skriva helt nya kapitel i ditt liv i boken.”
Så listigt, tänker jag och undrar hur mycket litteratur har kommit till på det sättet?
Om det trots allt nu inte blir en bok utan vi håller oss till att begrunda vårt upplevda liv så vill jag lägga till
Stå för dina val i livet, sörj inte sådant som du inte kan ändra eller inte längre kan uppnå – allt har sin tid. Fundera på vad du kan lära dig av dina erfarenheter och upplevelser. Där finns kanske tankar och drömmar som kan förverkligas nu.
Så här skriver minnesforskaren Pontus Waslings ord (SvD 1.10.2013)
”Minnen är vår identitet, våra rötter i tillvaron. Men deras viktigaste funktion är att blicka framåt. Hjärnan är ett rastlöst organ som hela tiden vill räkna ut vad som ska hända härnäst. För att skapa framtidsbilder använder vi de minnen vi präglat in. Vi kommer bäst ihåg de mest njutningsfulla ögonblicken och de mest smärtsamma. Starka känslor präglar minnet mer”.
Själv funderar jag på att förverkliga en gammal dröm – att spela klarinett. Då i ungdomen ville jag kunna spela Mozarts klarinettkonsert. Det går nog inte längre att uppnå men jag kan väl få pröva att hålla i en klarinett och se om det går att få fram några toner. Sedan får jag lyssna på Martin Fröst. Han spelar Mozarts konsert som ingen annan.
Vilka drömmar har du?