"Ett brev betyder så mycket!" Vi minns kanske postens gamla slogan, så hopplöst föråldrat i facebook, tvitter och de snabba budskapens tidevarv.

Jag kom att tänka på den gamla slogan när jag fick ett ”riktigt” brev nyligen från mitt gamla hemland. Vi har sällan kontakt numera, vid födelsedagar och jul, vännen och jag, och då vanligen via telefon eller mail. Men nu kom alltså ett brev där vännen berättar om besöket i sin barndoms stad och

”…sedan dess går jag omkring i min ungdom som i ett museum, upplever åren för "andra" gång. Jag dammar av mina minnen och samtalar med mina föräldrar, gamla skolkamrater och ungdomskärlekar, imaginära eller verkliga, det är svårt att urskilja…” 

Och plötsligt får jag stor lust att läsa gamla brev som jag fått under årens gång men det är omöjligt eftersom jag slängda alla för många år sedan, inspirerat av den där boken om Fengshui. Gamla energikrävande prylar skulle rensas ut och tyvärr ”flera barn hälldes ut med badvattnet” då. Det kändes rätt då men nu minns jag inget av allt detta min farmor skrev med sin vackra gamla handstil, vad mina föräldrar berättade om händelserna i familjen och i stan eller om förtroenden min bästa vän sedan Ettan och jag utbytte i breven och andra viktiga människor som jag vandrat en bit tillsammans med på livets resa. 

Tänk vilka skatter som finns i gamla tiders brev där människor har berättat om händelserna i deras liv, allt från mödosamma vardagsbestyr till små och stora tankar och funderingar om livet. Det hände ju saker inom en när man skrev ned saker för hand, man reflekterade helt omedvetet när man sökte efter rätt ord att uttrycka tankar och känslor. Vilken tur att vi åtminstone kan ta del av berömda människors brev i museernas monter och arkiv ännnu.    

Så vandrar ögonen till  bokhyllan och Theodor Kallifatides senaste bok ”Brev till min dotter” som handlar om den romerska skalden Ovidius liv i exilen, en ort vid Svarta havet, långt borta från Rom.

Han skriver till sin dotter om sin längtan till henne och det gamla härliga livet i Rom, om sitt främlingskap och svårighet att anpassa sig i det nya märkliga landet som förefaller läsaren mycket välbekant och visar stora likheter med vårt Sverige.

Ovidius skriver om hur det är att finna ny mening och identitet i livet i ett land där ingen vet något om hans gamla meriter. Han berättar om glädjen att få nya vänner, förlora dem igen och att åldras. Allt detta filtrerat genom Kallifatides enastående enkla och empatiska språk så att du och jag kan känna igen oss i Ovidius liv för tvåtusen år sedan. I berättelsen finns inflätat på typiskt Kallifatides vis visdomar som ”Likgiltigheten är vår största synd, den förminskar oss” och ”vi kommer oftast för sent till mötet med oss själva”.

Något för var och en av oss att tänka på medan tid är.

Hur tänker du om gamla brev?

Tänk dig för innan du slänger brev när du rensar ut för att skapa luft och plats för det nya.