Vårt behov av bekräftelse förefaller vara omättlig, tänker jag när jag ser och läser om allt som läggs ut på facebook, hur viktiga kommentarerna verkar vara och betydelsen som ”gilla” tillmäts. I likhet med många äldre är jag tveksam till att det kan vara av intresse för mina  facebook-vänner (javisst, jag har konto och vet hur det fungerar) om jag ska gå på träningen, vad mina barnbarn har för sig och liknande. Har vi blivit beroende på ständig feed-back? 

Men, resonerar jag med mig själv, är det inte bra att gamla Jante-lagen äntligen är på väg ut och att ”du ska inte tro att du är något” ersätts av positiva reaktioner som bekräftar oss, att vi alla kan komma till tals och delta i samhällsdebatten i sociala medier? Jag vet ju också att de sociala medierna är mycket viktiga för opinionsbildningen och organisationer som ”Läkare utan gränser” och liknande.

Kanske är det bara så att vårt behov av bekräftelse har funnit nya vägar? Är kommunikationen i sociala medier ett komplement eller en ersättning för djupare kontakter? 

Jag påminner mig alla seminarierna kring ”Utvecklingssamtal” som jag har genomfört med såväl chefer som medarbetare. Svaret på frågan vad man ville ha ut av samtalen var alltid  ”jag vill veta hur jag uppfattas som person och hur min arbetsinsats kan förbättras”. Alltid detta otillfredsställda behov av bekräftelse, oavsedd ställning i organisationen.

Jag funderar på min unge hårt arbetande och framgångsrike vän mitt i karriären som är ledsen pga utebliven erkänsla för arbetsinsatserna men det skriver han inte om på sin facebooksida, så gör man inte på facebook. 

Vi behöver alla bekräftelse för att utvecklas och växa. Reaktionerna från omvärlden påverkar vår självuppfattning och vår självbild: "När jag lyssnar på dig så visar jag att jag hör dig och ser dig". Men är det inte lika viktigt att jag ställer frågor eller till och med vågar utmana dina föreställningar om saker och ting istället för att bara hålla med? 

Vi har olika erfarenheter, kunskaper och ”världsbilder”, då gäller det väl att komma bort från föreställningen att någon har rätt eller fel. Värderingar är inte rätt eller fel utan olika. Det är mycket sällan att människor har objektivt rätt eller fel. Verkligheten finns inte bara därute utan inom oss människor. Låt oss utforska våra verkligheter i en öppen dialog.

Dialog kommer från grekiskan och betyder ”genom samtal”. Tänk så mycket vi kan lära oss i riktiga samtal där tankar och åsikter böljar fram och tillbaka. 

Vi äldre då, hur vill vi bli bekräftade och hur bekräftar vi varandra? Ta vi varandra kanske för givet? Vi vet ju vad han/hon tycker. Då reducerar vi oss att bli hövlig ”publik” istället för att vara aktiva och nyfikna samtalspartner. 

- Hur ska jag bekräfta honom, undrar en anhörig till en person som pga sviktande hälsa och ”äldreblivandet”  börjar tappa självtilliten och sin positiva självbild. Jag tror även i en sådan situation ska vi inte bara lyssna och hålla med utan fortsätta att visa ”jag är nyfiken på din åsikt. Jag räknar med dig” genom att bjuda motstånd, ställa frågor och utmana invanda tankefigurer och förhållningssätt eller? 

Vad tycker du?  

Vilken bekräftelse längtar du efter?

Fundera på vilka personer har gjort intryck på dig, varför?

Skriv och berätta  eller skicka ett mail till a.messel@telia.com